Det är ett stort liv

Jag måste bara berätta att jag och Vide har haft en helt fantastisk kväll tillsammans. Efter veckor av extremt påfrestande trotsfasoner från den unge herrns sida, var jag inte överdrivet pepp på att vara ensam förälder just ikväll - särskilt inte med tanke på att jag låg och huttrade i något slags febertillstånd strax innan Jesper gav sig iväg till jobbet. Men istället blev det en av de där dagarna som kommer att leva kvar hos mig för alltid.

Vi har haft så roligt ihop. Vide har varit jättemysig, vi har sjungit och kramats och tittat på Kalle och chokladfabriken. Jag dog Stora Sötdöden flera gånger när han först låtsades att han satte en fluga på min näsa, för att därefter klappa mig fint över håret (vanligtvis brukar de där hårklapparna snarare vara nu-drar-jag-mamma-i-håret-så-hårt-jag-kan, så det var definitivt en förbättring). Han lät mig till och med klä på honom pyjamas utan att det blev en brottningsmatch (tro mig, det är sensationellt). När det var läggdags somnade han utan att ge ifrån sig så mycket som ett pip. När Jesper kom hem ikväll hittade han en helt annan flickvän än den han lämnat hemma på eftermiddagen. Jag vet inte vem av oss som var mest chockad...

Det är sådana här dagar som gör föräldraskapet så himla fantastiskt. En enda kväll som denna kan verkligen väga upp flera veckor av trots. Och nu blev det en hel uppsats om att jag haft en fin kväll med min son - hur sorgligt låter det inte? Men det är så lätt att glömma bort sådana här vardagsguldkorn, så lätt att låta livet gröta ihop sig till en enda stor sörja av slentrian. Så lätt att glömma bort att det som verkligen betyder något - det finns här hela tiden. Och det är sådan där sak som jag verkligen inte vill glömma.

Lägesrapport

Hejjagbloggarintelängre.
Eller jo, det gör jag. Men inte så mycket som jag skulle vilja. Det känns som att jag spenderar ungefär all min vakna tid med näsan begravd i kurslitteratur (tenta om två veckor och jag är skräckslagen!) och övrig tid - ja den vill jag gärna spendera med att umgås med människor jag tycker om. Jag slåss dagligen med dåligt samvete över att jag inte får mer tid tillsammans med Vide. Men jag försöker intala mig att det kommer att bli lättare (och att de allra flesta föräldrar antagligen tampas med samma problem. Jag är inte sämre än någon annan, även om min bristande självkänsla protesterar högljutt varje gång jag tänker den tanken).

I skrivande stund sitter jag i en datorsal på högskolan och försöker banka in Barnkonventionen och Watsons 10 omvårdnadsfaktorer i huvudet. Nog för att jag älskar den här utbildningen, men just detta moment finner jag faktiskt inte överdrivet skoj. Just nu längtar jag bara efter de medicinska kurserna där allt är svart eller vitt, rätt eller fel. Jag är så djävulskt trött på gråzoner.

När jag kommer hem ska jag krama Vide, titta på fredagsbarnprogram (Hos Vicki är en oslagbar favorit hos den unge herrn i huset), äta hälsovådliga mängder godis och njuta av att det äntligen är helg.

Birds

Nu har vi besökt en förskola som f.ö.r.h.o.p.p.n.i.n.g.s.v.i.s. blir Vides förskola i oktober. Det verkade så otroligt underbart. Utomhuspedagogik som profilering, rymliga lokaler, fin personal. Jag blir lite sjuk av att hoppas såhär förtvivlat. Besvikelsen kommer att bli enorm om vi inte får platsen. Enorm.

-

(För övrigt har Serenades släppt sitt debutalbum idag och det är helt fenomenalt. Nu ser jag verkligen fram emot att se dem på Popaganda i helgen. Är det någon mer som ska dit förresten?)

Tystnad, tunnel, avfart

Jag är alldeles för harig för att köra bil i monstruösa regnoväder. När vindrutetorkarna inte hänger med och vägen är alldeles översvämmad och jag inte ser ett jota - då blir jag rädd på riktigt.

Idag var första gången jag körde bil ensam med Vide i baksätet. Han var väldigt duktig större delen av tiden, men på hemvägen blev jag tvungen att skriksjunga Sjörövarfabbe för att han skulle fortsätta i samma lugna anda. Jag kände mig verkligen som en supermorsa när jag lyckades hålla koll på vägen genom regnovädret, hålla alla trafikregler i huvudet samtidigt som jag kom ihåg alla sjörövarverserna och alla sjösjukevändor ner i kajutan hit och dit. När jag kom hem och hade lyckats parkera bilen (som jag för övrigt backade in, Jonathan) var jag överlycklig över att inte ha kört ihjäl någon idag heller.

Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras?

Jaha. Då var guldperioden över. Bebishumöret verkar vara ännu mer svängigt och oförutsägbart än mitt, och det säger en hel del... Pjuh! Dagar som denna, när det varit konstant skrikfest från morgon till kväll, då vill jag verkligen bara säga upp mig från föräldraskapet. Ett litet tag i alla fall. (Jag försöker febrilt intala mig själv att det inte är så hemskt, att alla föräldrar tänker såhär någon gång ibland, att jag inte är en dålig mamma och så vidare och så vidare. Det går... sådär.)

-

Gårdagen var i alla fall himla fin. Tacokväll helt enligt tradition. Typ.

Det var så himla gott och fint. När jag tittade igenom kameran idag blev jag alldeles full i skratt. Mina vänner är finast och knäppast i världen och jag älskar dem för det. <3

Walk idiot walk

Men... Men...

BARNET GÅR!
Jag förstår ingenting. Jag som uttryckligen sagt åt honom att vänta tills han har någorlunda koll på läget. 11-12 månader eller så. Men nej då. 9 månader gammal ska han prompt börja gå. Hysteriskt roligt tycker han att det är också. Tänka sig vilken massa bus han kommer kunna hitta på med händerna fria...

(Okej, jag tycker det är ganska roligt också faktiskt. Jag kommer att vara en osedvanligt nervös mamma den närmaste tiden, men häftigt är det ju. Min lilla bebis börjar bli ett litet barn. En egen liten person liksom. Klart som tusan att det är stort!)

Om maktlöshet

Jag och Vide har många ensamma dagar tillsammans när Jesper jobbar. Ofta tycker jag att det är underbart. Jag får känna den där mamma-son-samhörigheten som ju faktiskt inte blir på samma sätt när man är tre. Men... Ibland känner jag mig så maktlös när jag är själv.

Ikväll stod Vide och lekte vid vardagsrumsbordet (som har två "våningar") och plötsligt ramlar han och slår i partiet runt ögonen med buller och brak i "undervåningen" på bordet. Jag är tveksam till om han någonsin slagit sig så hårt tidigare (och då har min käre son drullat i golvet många gånger). Hjärtskärande skrik, krokodiltårar, en otröstlig Videung och en panikslagen mamma. Han skrek på ett sätt som jag faktiskt inte tror att jag hört honom skrika tidigare. Evigheten som gick innan han lugnade sig, när jag faktiskt inte visste hur illa han egentligen hade slagit sig, var outhärdlig.

Tankarna som snurrade runt i mitt huvud i stil med "Herregud herregud, det här låter inte som vanligt, herregud, hur illa har han slagit sig? Herregud herregud, tänk om jag måste åka till akuten, herregud herregud, Jesper jobbar ju ensam på sin avdelning, han kan ju inte komma ifrån, herregud herregud, vi ju ingen bil, herregud, ska man ringa 112? Herregud herregud, min son får inte dö, och inte bli blind heller, herregud, nu börjar jag också gråta, aaaaah" kan tyckas överdrivna och rentav löjeväckande såhär i efterhand, men just då var de verkliga. Just då kunde jag inte trösta mitt barn, och det gjorde så obeskrivligt ont i mig. Tänk om jag hade haft någon där som hade kunnat säga åt mig att "Lugna ner dig Sandra, din son är trött och hungrig och då blir alla motgångar så mycket större, det vet du ju, du är ju likadan. Fortsätt bara trösta så kommer han snart att ha glömt det här", då hade jag ju kunnat besparas såå mycket lidande.

Det är en hemsk känsla att känna sig maktlös. Och jag vet inte om man någonsin kan föreställa sig vidden av maktlöshet innan man haft ett otröstligt barn i sin famn. Jag hade då aldrig kunnat...

Finaste lilla skrutt.

Nåja. Efter en flaska mat och ett rejält pusskalas, sover han nu gott. Vi har haft en fin dag hemma hos Vides farmor, och imorgon jobbar Jesper bara ett 5-timmarspass, så då får vi umgås ordentligt alla tre. Helt okej tycker jag!

Without your company, I have so many holes to fill

Idag har varit en bra dag.

Man hade lätt kunnat tro att det skulle bli en skitdag. Vide tyckte att det passade sig alldeles utmärkt att promenera på våra nerver inatt genom att helt enkelt vara vaken mellan klockan 01 och 05. När han sedan vaknade för dagen klockan 08.30 var han allt annat än samarbetsvillig. Inget överseende med trötta mamman här, inte. Matvägran, blöjvägran, klä-på-sig-vägran. Man skulle kunna tro att han redan kommit in i trotsåldern.

Men så kom räddaren i nöden. Det hade varit bestämt sedan tidigare att Vide skulle spendera dagen hemma hos sin farmor idag, och lägligt nog fick då trötta mamman tid att sova en stund, plugga en längre stund och när Jesper kom hem från jobbet tog vi en promenad tillsammans. Mycket välgörande må jag säga, och när Vide sedan kom hem var jag en mycket bättre mor och människa. Underskatta aldrig vikten av egentid, var dagens lärdom.

Ikväll har vi tittat på fantastisk film - Blue Valentine med Ryan Gosling och Michelle Williams (se den!), och jag har påbörjat ett nytt novellprojekt. Jag kanske flyter igen. Fin känsla.

<3

(Jag har skrattat idag.

Från hjärtat. 

Högst välkommet.)

Nere vid strömmen i drömmen

Idag åker jag och Vide till Norrköping. Själva, för första gången. Jag är minst sagt nervös. Det mesta känns rätt läskigt. Resan, nätterna, det totala ansvaret som jag ju är van vid att dela större delen av tiden. Hur jag ska orka hålla humöret uppe när jag inte har någon som kan byta av emellanåt. Hur jag ska klara av vissa vetabättretyper när jag ensam måste stå upp för mitt sätt att vara förälder. Allt sånt där. Men jag tror också att det är nyttigt för oss. Eller för mig, framförallt. Jag har ganska lätt för att ta den bekväma vägen ibland. Det kan man ju inte göra hela livet. Och föräldraskap handlar ju (bland mycket annat) om att kasta sig in i saker som man tycker är rentutsagt skitläskiga.

Dessutom ska det bli underbart att spendera midsommar med min fina familj, vandra runt i industrilandskapet och bara trivas.

This charming man

Ibland, när jag inte riktigt känner igen min son, så får jag lite lätt psykbryt. VARFÖR ska han krångla med sömnen när han inte gjort det på evigheter? VARFÖR ska han ge ifrån sig öronbedövande illtjut titt som tätt? VARFÖR går det inte att ta vagnpromenader med honom längre? VARFÖR ska varje blöjbyte bli en lång och svettig brottningsmatch? Och VARFÖR blir han så ruskigt arg så ofta helt plötsligt?

Men så tar jag en titt på "utvecklingsschemat" och inser att han befinner sig i ett stort åskmoln. Då känns det lite bättre. Min son är verkligen text book när det gäller utvecklingsfaserna. 37 veckor gammal. Och titta:

Känns rätt skönt att veta att han inte håller på att bli ett monster, utan att det helt enkelt bara är så det ska vara. Och det slår aldrig fel heller. Han håller sig till schemat, till punkt och pricka.

(Men VEM är det som skriver "sannorlikt??)

We did the best we could, I think we did the best we could

Idag har jag nått en milstolpe i mitt föräldraskap. För första gången någonsin har jag faktiskt på fullt allvar, om än bara för ett ögonblick, önskat att man kunde reklamera sin bebis. "Ursäkta, det blev visst lite fel, var det ett års garanti på den här? Jag tar pengarna tillbaka, tack så mycket!"

Det låter hemskt, men jag tror att ni alla förstår att det var ett ögonblicks svaghet som utlöste tankarna, att jag inte på allvar vill lämna tillbaka min son. (Tänkte att jag måste förtydliga detta, så att ingen får för sig något annat). Idag har mitt älskade barn förvandlats till ett monster och jag har varit arg som aldrig tidigare och dessutom brutit ihop så många gånger under kvällen att det inte borde vara möjligt. 4 timmars skrikfest, sedan kom Jesper hem vid halv tio och ungen blev lugn som en filbunke. Själv blev jag ännu mer hysterisk, när jag insåg vilka hemska tankar jag hade tänkt under kvällen, hur arg jag faktiskt varit (det är inte likt mig att tappa humöret på det där viset) och det blev totalt psykbryt för min del. Det gick inte över förrän jag hade tagit en promenad ensam i kvällsluften och rensat bort alla jag-är-världens-sämsta-mamma-tankar.

Det värsta var ju, som ni kanske förstår, inte att unge herrn betedde sig som en illbatting, utan det faktum att jag inte kunde behärska mitt humör. Att jag tänkte vidriga tankar om att jag ville säga upp mig från hela mamma-grejen. Det dåliga samvetet. Åh, det där jävla dåliga samvetet! Det äter upp mig inifrån. 
(Och nu får jag ju dåligt samvete för att jag skrivit om det i bloggen dessutom. Tar det någonsin slut?)
Hur orkar man vara förälder ett helt liv när allt man gör och tänker genererar så fruktansvärt dåligt samvete?

Nåja, nu sover den lilla videungen och vi skildes för natten som vänner. Älskade lilla barn, förlåt för att mitt tålamod inte alltid räcker till... Förlåt förlåt förlåt.

<3