Det är ett stort liv

Jag måste bara berätta att jag och Vide har haft en helt fantastisk kväll tillsammans. Efter veckor av extremt påfrestande trotsfasoner från den unge herrns sida, var jag inte överdrivet pepp på att vara ensam förälder just ikväll - särskilt inte med tanke på att jag låg och huttrade i något slags febertillstånd strax innan Jesper gav sig iväg till jobbet. Men istället blev det en av de där dagarna som kommer att leva kvar hos mig för alltid.

Vi har haft så roligt ihop. Vide har varit jättemysig, vi har sjungit och kramats och tittat på Kalle och chokladfabriken. Jag dog Stora Sötdöden flera gånger när han först låtsades att han satte en fluga på min näsa, för att därefter klappa mig fint över håret (vanligtvis brukar de där hårklapparna snarare vara nu-drar-jag-mamma-i-håret-så-hårt-jag-kan, så det var definitivt en förbättring). Han lät mig till och med klä på honom pyjamas utan att det blev en brottningsmatch (tro mig, det är sensationellt). När det var läggdags somnade han utan att ge ifrån sig så mycket som ett pip. När Jesper kom hem ikväll hittade han en helt annan flickvän än den han lämnat hemma på eftermiddagen. Jag vet inte vem av oss som var mest chockad...

Det är sådana här dagar som gör föräldraskapet så himla fantastiskt. En enda kväll som denna kan verkligen väga upp flera veckor av trots. Och nu blev det en hel uppsats om att jag haft en fin kväll med min son - hur sorgligt låter det inte? Men det är så lätt att glömma bort sådana här vardagsguldkorn, så lätt att låta livet gröta ihop sig till en enda stor sörja av slentrian. Så lätt att glömma bort att det som verkligen betyder något - det finns här hela tiden. Och det är sådan där sak som jag verkligen inte vill glömma.