Det gör inte ont så länge du är med mig

 

 

Hänt de senaste dagarna:
Jag har varit i skolan, umgåtts med fina vänner, haft föreläsning om blodet, upplevt konsekvenserna av att ha med sig linssoppa som matlåda (rekommenderas ej pga explosionsrisk), ätit semla tillsammans med Vide (som för övrigt var lite halvskeptisk men till slut tyckte att det var fantastiskt att få kladda med grädden), haft ångest över diverse läskiga telefonsamtal som jag borde ta tag i men inte vågar, blivit monsterförkyld över en natt, varit tvungen att stanna hemma från skolan, konstaterat att min son tror att Iggy Pop är jultomten (vi får nog ta ett snack om det där vartefter), tittat på sjuhundrafemtioelva avsnitt av Ally McBeal och tyckt synd om mig själv, kramat min pojkvän, varit antingen för tyst eller för upprörd för att kunna fungera socialt.

Det är ett hårt liv och så vidare. Men jag står på benen ändå. (Nåja, metaforiskt sett. Jag hade stått på benen om det inte vore för att jag blivit attackerad av elakt rhinovirus och inte orkar lyfta ett finger.)

Och just det, om ni vill följa mig på Instagram så heter jag regnsjuk. (Vad annars?)

Vem vet hur länge vi har varandra?

Nu. Just precis nu. I just det här ögonblicket känns livet så otroligt värdefullt.

Vide är inne i en helt fantastisk period just nu. Han är glad, pigg, sover ordentligt på nätterna, äter ordentligt på dagarna, sysselsätter sig själv för det mesta, hänger inte och klänger i min famn konstant... Naturligtvis är jag medveten om att perioderna avlöser varandra och att klängfaser alltid är återkommande, men just nu njuter jag av varenda sekund.

Sommarkurserna går... bättre än väntat. Jag är fortfarande tveksam till om jag verkligen kommer att kunna slutföra alla tre, men jag gör så gott jag kan och än så länge räcker jag till. Det är en fin känsla.

Jesper är nu ledig i två dagar, vädret är fint och lägenheten ser inte ut som ett bombnedslag. Dessutom är finaste I & J hemma i Sverige igen, och jag längtar efter att få träffa dem de närmaste dagarna. Vi har så många sommarkvällar att ta igen.

Jag vet att allt kan vända på en millisekund. Jag har lärt mig att aldrig ta någonting för givet. Men jag vet också att en negativ inställning aldrig kan hjälpa, så jag tänker ta vara på varenda liten glädjestund jag får nu. Det har varit alldeles för få glädjestunder den här sommaren. Jag tycker någonstans att jag förtjänar ett par stycken nu.