En dimmig himmelsdröm

Det finns få saker som berört mig så starkt som föreställningen gjorde igår. Jag skulle vilja skriva spaltmetrar om ljussättningen, gitarriffen, koreografin, MUSIKEN, gåshuden, dethärfårintetaslut-tankarna och Ola, herregud, Ola. Ansiktsuttrycken, falsettrösten, Judaskyssen och törnekronan. Hur jag satt där på femte bänkraden, tog mitt 14-åriga jag i handen och deklarerade för henne att Ola Salo-förälskelsen har återuppstått, 10 år senare. (I en något mindre hysterisk version, möjligtvis).

Men ord kan ju aldrig göra upplevelsen rättvisa.

Fem plus. Helt klart. Eller tio. Eller sjuhundrafemtioelva.

Jag har ingenting att ge dig, men jag ber dig, stanna kvar hos mig

Och idag har det ju varit vi i sju år. Det är sju år sedan vi satt på en bänk vid fotbollsplanen och jag lutade mig mot hans axel och han lade sitt huvud på mitt och det blev en jordbävning i mitt inre. Sju år sedan vi satt i min säng i ett lila barndomsrum och lyssnade på Kent - Du & jag Döden - och den kom. Kyssen. Den helt perfekta. Mjuk, len, inte för mycket tunga. Jag minns hur det överraskade mig hur två läppar kunde passa så bra ihop. Sju år sedan jag bestämde mig för att jag hellre blir ensam än lycklig med någon annan.

Och dagen till ära har han jobbat, jag har pluggat och varit en trött och sur flickvän och han har varit en trött och sur pojkvän och jag har haft ont i magen och inte alls velat äta den franska omeletten han lagade till middag och imorgon står klockan på 05.00 igen så jag måste sova tidigt. En ganska dålig sjuårsdag med andra ord. Men inatt somnar jag i hans famn, precis som för sju år sedan, och kanske vaknar vi till en bättre dag och det är faktiskt det bästa av allt. Alla de där dagarna emellan årsdagarna. Livet och så vidare. Det finns ingen annan jag hellre delar det med.

Jesper i sin sjuårsdagspresent som jag trots allt lyckades hinna springa ner på stan och köpa. (Där sprang jag för övrigt in i Amanda och det blev en spontanfika och trevlig pratstund, men det är ju en helt annan historia).

Det är ett stort liv

Jag måste bara berätta att jag och Vide har haft en helt fantastisk kväll tillsammans. Efter veckor av extremt påfrestande trotsfasoner från den unge herrns sida, var jag inte överdrivet pepp på att vara ensam förälder just ikväll - särskilt inte med tanke på att jag låg och huttrade i något slags febertillstånd strax innan Jesper gav sig iväg till jobbet. Men istället blev det en av de där dagarna som kommer att leva kvar hos mig för alltid.

Vi har haft så roligt ihop. Vide har varit jättemysig, vi har sjungit och kramats och tittat på Kalle och chokladfabriken. Jag dog Stora Sötdöden flera gånger när han först låtsades att han satte en fluga på min näsa, för att därefter klappa mig fint över håret (vanligtvis brukar de där hårklapparna snarare vara nu-drar-jag-mamma-i-håret-så-hårt-jag-kan, så det var definitivt en förbättring). Han lät mig till och med klä på honom pyjamas utan att det blev en brottningsmatch (tro mig, det är sensationellt). När det var läggdags somnade han utan att ge ifrån sig så mycket som ett pip. När Jesper kom hem ikväll hittade han en helt annan flickvän än den han lämnat hemma på eftermiddagen. Jag vet inte vem av oss som var mest chockad...

Det är sådana här dagar som gör föräldraskapet så himla fantastiskt. En enda kväll som denna kan verkligen väga upp flera veckor av trots. Och nu blev det en hel uppsats om att jag haft en fin kväll med min son - hur sorgligt låter det inte? Men det är så lätt att glömma bort sådana här vardagsguldkorn, så lätt att låta livet gröta ihop sig till en enda stor sörja av slentrian. Så lätt att glömma bort att det som verkligen betyder något - det finns här hela tiden. Och det är sådan där sak som jag verkligen inte vill glömma.

Oh drinking cheap wine to bossanova, you're a supernova in the sky

(bild lånad från http://graphicsfairy.blogspot.com)

Och bara för att alla ville veta:
julen och de senaste dagarna har varit fina och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt som rör sig i mitt huvud. Ni vet, ibland blir tankarna och känslorna lite för stora och komplett omöjliga att sätta ord på, hur gärna man än skulle vilja. Det är nog lika bra att låta bli. Hjärtat är bara en muskel och så vidare. (Men om det nu är sant - hur kan det rymma så mycket kärlek?)

I thought I knew you, what did I know?

(Bild lånad från http://beatlesmagazine.blogspot.com)

Nu har jag försökt forma orden i mitt huvud sedan i lördagskväll, men det finns faktiskt ingen möjlighet för mig att försöka förklara hur det var, hur jag kände. Inga ord kan göra upplevelsen rättvisa och ingen kommer någonsin att förstå (utom möjligen Marina och Moa) men jag tänker försöka ändå. För det finns inte en chans i världen att jag tänker låta den där kvällen  passera obemärkt i den här bloggen.

Paul McCartney. Ni vet, när folk frågar vem som är ens favoritbeatle (obligatorisk fråga i musiksammanhang verkar det som) har jag nog ändå alltid svarat John. Inte för att Paul på något sätt varit dålig (verkligen inte, han har alltid kommit på en väldigt god andraplats) men för att jag alltid upplevt att han har varit en aning intetsägande medan John alltid hade... mer att säga. Om man ska överdriva lite (för det är ju trots allt så att jag alltid haft svårt att bestämma mig i den där frågan. Det har nog aldrig varit klockrent enkelt.).

I lördags andades vi plötsligt samma luft. Visserligen tillsammans med sisådär 13000 andra människor, men ändock... Samma luft. Endast sisådär 50 meter emellan oss. Ingenting hade kunnat förbereda mig på vad jag skulle känna när han, Sir Paul McCartney, äntrade scenen och drog igång Magical Mystery Tour med sin Hofner-bas. Hur jag skulle gråta när han berättade om 60-talskonflikterna i USA, om kampen om de svartas rättigheter, och sedan spelade Blackbird (möjligtvis kanske världens vackraste låt, och ännu vackrare efter att ha fått veta vad den handlade om). Hur hela Globen började vibrera av applåder och golvstamp när han hyllade sina vänner John och George. Hur jag skrek av lycka när han spelade I'm looking through you. Hur jag drabbades av akut feberfrossa och rös av välbehag när A day in the life gick över till Give peace a chance samtidigt som ett gigantiskt peace-tecken uppenbarade sig bakom honom. Hur han fick en arenakonsert att kännas lika intim som en liten pubspelning. Hur han, trots sina nästan 70 år, sjunger ännu bättre än han gjorde på 60-talet. Hur mitt hjärta gick sönder när jag insåg att 2 timmar och 45 minuter av ren och skär lycka slutligen var över. Hur jag gått omkring i ett konstant rus av förälskelse i 2 dygn.

Och favoritbeatle idag?
Men gissa tre gånger...

Straight to the sky, then into the clouds

Idag fyllde min Finaste 24 år.

Det firades med julkalender (jag är hoppfull, den verkar bra i år!), tända ljus, presenter, sushi och pluggfri dag. Det sistnämnda kan ha varit en dålig idé med tanke på morgondagens praktiska examination och en vecka kvar till tenta, men jo, jag tycker att det var värt det. Han är värd det. Grattis min älskade!

And nothing can stop us, nothing forever
Nothing can stop us if we stick together

(The Sound of Arrows - Into the clouds. Lyssnalyssna!)

You are the apple of my eye

Det blev en hemskt suddig och konstig bild men jag älskar den. Känslan.
Det finns inget finare sätt att bli välkomnad på.

Four strong winds that blow lonely, seven seas that run high

Jag fick en Fröken Söt-skjorta av Finaste idag.
Jag blev obeskrivligt glad och överraskad.

Sedan gick jag till skolan och tentapluggade i en datorsal tillsammans med ett gäng illaluktande killar som tyckte att det var en fantastisk idé att sitta och rapa, trumma med händerna i bordet på det där irriterande jag-är-så-rastlös-så-därför-ska-alla-andra-också-lida-sättet, samt skrika till varandra på någon vedervärdigt dålig variant av engelska.
Då blev jag inte lika glad.

(Men det gör inte så mycket, för jag har ju åtminstone en fin skjorta. Och en fin pojkvän. Och Neil Young. Inte fy skam!)

When we walked the streets of Norrköping

Det gör alltid lika ont i mig att åka därifrån. Min hemstad. Min familj. Mitt hjärta.

Staden fylld av värme och gemenskap, som får Västerås att mest likna ett otrevligt och högst anonymt köldhål. Jag hoppas så innerligt att vi snart ses igen.

-

Bra bilmusik kan göra avfärden lite lättare dock. Det här skrålade vi (jag) till idag:

Skiva #1

The Black Keys - Countdown

Camera Obscura - Razzle Dazzle Rose

Chapel Club - All The Eastern Girls

Crosby, Stills, Nash & Young - Woodstock

Dean Martin - Gentle On My Mind

Dum Dum Girls - Just a Creep

Fleet Foxes - Helplessness Blues

Frank Sinatra - Moon River

Fool's Gold - Lantern

The Fresh & Onlys - I'm Not Myself Today

Girls - Honey Bunny

Jens Lekman - Black Cab

Noah And The Whale - Life Is Life

Seapony - What you see

The Stone Roses - Waterfall

Skiva #2

Serenades - Walking Home

Ben Kweller - Sundress

Eldkvarn - Konfettiregn

Hello Saferide - The Quiz

The Magnetic Fields - You Must Be Out Of Your Mind

Morrissey - You Have Killed Me

Suburban Kids With Biblical Names - Rent A Wreck

The Vaccines - If You Wanna

Laurel Music - Into The Blue

Lars Winnerbäck - Stockholms Kyss

Håkan Hellström - Shelley

Girls - End Of The World

Anna Ternheim - New York, New York

Arcade Fire - Intervention

The Ark - Singing 'bout The City

French Films - You Don't Know

The Killers - All These Things That I've Done

Pelle Carlberg - I Love You, You Imbecille

-

Fint värre!

Everybody gonna dance around tonight

JAG SKA SE PAUL MCCARTNEY!

Jag har inte vågat ta ut något i förskott (med rätta, för biljetterna sålde väl slut på bara några minuter) men min största levande legend kommer till Sverige i december och jag kommer att vara där!

Som ni kanske förstår är jag i chocktillstånd. Återkommer när mitt hjärta har slutat dansa lindyhop bakom mina revben.

Hopelessly, endlessly

Idag har det bara varit jag och min lilla regnbåge hemma. Vi har lekt i hans nya rum, sjungit sånger om grodor, lyssnat på My Latest Novel och haft det allmänt mysigt. 

Jag kan fortfarande bli förundrad över hur man kan älska en annan människa såhär mycket. Fortfarande kan jag bli så överväldigad av kärlek att jag inte vet vart jag ska ta vägen med mig själv. Idag log han mot mig på ett sätt som fick luften att gå ur mig. Ett lyckligt tandleende, köttfärssås på kinden och ett hisnande skratt som skulle kunna smälta polarisarna... Och jag var inte förberedd. Trots att jag känt såhär i 11 månaders tid så var jag inte förberedd. Han är fantastisk. Han får mig att göra saker som jag aldrig annars skulle göra, han får mig att känna saker som jag aldrig i min vildaste fantasi hade kunnat tro att jag skulle känna.

Det är det största.