Nu har jag försökt forma orden i mitt huvud sedan i lördagskväll, men det finns faktiskt ingen möjlighet för mig att försöka förklara hur det var, hur jag kände. Inga ord kan göra upplevelsen rättvisa och ingen kommer någonsin att förstå (utom möjligen Marina och Moa) men jag tänker försöka ändå. För det finns inte en chans i världen att jag tänker låta den där kvällen passera obemärkt i den här bloggen.
Paul McCartney. Ni vet, när folk frågar vem som är ens favoritbeatle (obligatorisk fråga i musiksammanhang verkar det som) har jag nog ändå alltid svarat John. Inte för att Paul på något sätt varit dålig (verkligen inte, han har alltid kommit på en väldigt god andraplats) men för att jag alltid upplevt att han har varit en aning intetsägande medan John alltid hade... mer att säga. Om man ska överdriva lite (för det är ju trots allt så att jag alltid haft svårt att bestämma mig i den där frågan. Det har nog aldrig varit klockrent enkelt.).
I lördags andades vi plötsligt samma luft. Visserligen tillsammans med sisådär 13000 andra människor, men ändock... Samma luft. Endast sisådär 50 meter emellan oss. Ingenting hade kunnat förbereda mig på vad jag skulle känna när han, Sir Paul McCartney, äntrade scenen och drog igång Magical Mystery Tour med sin Hofner-bas. Hur jag skulle gråta när han berättade om 60-talskonflikterna i USA, om kampen om de svartas rättigheter, och sedan spelade Blackbird (möjligtvis kanske världens vackraste låt, och ännu vackrare efter att ha fått veta vad den handlade om). Hur hela Globen började vibrera av applåder och golvstamp när han hyllade sina vänner John och George. Hur jag skrek av lycka när han spelade I'm looking through you. Hur jag drabbades av akut feberfrossa och rös av välbehag när A day in the life gick över till Give peace a chance samtidigt som ett gigantiskt peace-tecken uppenbarade sig bakom honom. Hur han fick en arenakonsert att kännas lika intim som en liten pubspelning. Hur han, trots sina nästan 70 år, sjunger ännu bättre än han gjorde på 60-talet. Hur mitt hjärta gick sönder när jag insåg att 2 timmar och 45 minuter av ren och skär lycka slutligen var över. Hur jag gått omkring i ett konstant rus av förälskelse i 2 dygn.
Och favoritbeatle idag?
Men gissa tre gånger...
4 kommentarer:
Åhåå det låter verkligen helt magiskt! En spelning av den valören, som ger en såna känslor -
är verkligen det bästa som finns.
Precis sådär. Åh. Ryser i hela kroppen när jag läser det här. Blir helt... alltså nä vi vet att det inte går att beskriva känslan. Fast du lyckades väldigt bra må jag säga!
Åh, den där känslan man får av att se ett band eller en artist man verkligen älskar, den är obeskrivlig!
Såna spelningar alltså <3
Skicka en kommentar