Du har gåshud för du fryser, är det här det bästa livet hade att ge?

Idag brände tårarna under ögonlocken och jag var en hårsmån ifrån att bryta ihop av trötthet.  Jag har inte känt såhär tidigare. Jag trivs, det gör jag. Jag får så himla mycket glädje varje dag från alla fina patienter, och jag utvecklas något enormt, både i arbetet och som privatperson. Ni anar inte hur mycket det är värt, hur lycklig jag är över att äntligen känna att jag hamnat rätt.
Men något är inte som det ska. Mina värden är åt skogen och jag kan inte anta annat än att det beror på stress. Jag har bara tre arbetspass kvar och det känns nästan övermäktigt. Tur att det är så roligt och givande, annars skulle jag aldrig stå ut med den fysiska och mentala påfrestningen.

Nog klagat. När jag kom hem lade jag mig och sov i två timmar, och ikväll hörde jag något riktigt fint. Kents nya singel hörrni. Jag är lite blown away. Jag har inte gillat deras senaste tre skivsläpp något vidare, och har verkligen känt mig lite ledsen över detta faktum. Men nu känner jag mig lite hoppfull igen. Ser fram emot nya albumet. Mycket.

Kanske har det något att göra med att jag fick lite Krunegård-känsla? Det kan ju liksom aldrig vara fel.

-

Åh baby var har du varit
vi har redan tänt på grillen
vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer
och som aldrig kommer att hända
Det är bara en vag känsla
av att någonting gått förlorat
att vi slösat vår bästa tid på missunnsamhet
Längre har vi inte kommit

Bara jag och plogbilen är vaken (och mina tvivel)

Det är först när man ger upp som det blir nåt nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Även fast du inte tror det
Du kommer födas och dö och födas igen
Så länge du hör musiken

-

 Ni. Borde. Lyssna.

(Och jag älskar att jag återigen börjat känna saker när jag hör musik. Jag trodde att den delen av mitt liv var borta för alltid.)

-

För övrigt:
- Min son pekade på en uggla och jamade. Först tänkte jag att ungen gått och blivit lite förvirrad, men han är visst klyftigare än jag - det var ju naturligtvis en kattuggla han såg!

- På tal om förvirring - det här med att plugga inför två olika tentor samtidigt... Inte världens bästa koncept va? Blandar ihop hemostas med homeostas (INTE samma sak, försök att komma ihåg det hädanefter, Sandra?) och tänker att jag behöver sova.

- Idag gick jag ut i klänning och kavaj och (visserligen dubbla) strumpbyxor och kände att om det ska vara vinter i en månad till så får den gärna vara som idag, tack.

- Jag har känt mig fin idag. Vilken oerhört fånig sak att säga! Men det händer så sällan och jag tror att jag behöver påminna mig själv om att tillfällena faktiskt dyker upp emellanåt, även om det kan vara svårt för mig att tro det ibland.

- Jag tycker nog att Vides lilla kusin skulle kunna ta och äntra världen nu. Vi längtar ju! <3

I thought I was better, must have been dreaming

Veckan som gått med instagram:

1. Hjärt-och lungräddning med läskiga MiniAnne
2. En glad och rufsig liten Videung
3. Födelsedagsgalej med fina vänner
4. Promenad över isen (dog nästan Stora Panikdöden, MEN gjorde det ändå.)
5. Kvällspromenad
6. Tentaplugg

 -

Och jag pulsar genom snön med Anna Ternheim i öronen och tänker att livet egentligen inte alls behöver vara så förbannat komplicerat som man gärna gör det ibland.  Tänk om den sortens insikter kunde komma till mig lite oftare?

Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör

Åh, nu känner jag mig sådär hoppfull.
Markus Krunegård, ni vet väl hur mycket jag älskar den mannen. Men hans sologrejer har aldrig riktigt fallit mig på läppen till 100%. Laakso och Serenades tillhör mina absoluta favoriter, säkert topp5. Men soloprojektet har hittills mest bara gjort mig besviken för att jag vetat att han kan bättre än så. Dock: nya låten Everybody hurts som spelades på p3guld-galan igår är något av en fullträff! Känns lite mer som en fusion av Laakso och Serenades än som något av det han gjort själv tidigare. Tycker jag. (Viktigt tillägg... Diplomatiskt och bra).

Det gör mig glad. Det får mig att toklängta tills nya albumet kommer i mars.

-

Ikväll blir det mungbönschiligryta/soppa (märkligt men gott) och den här listan. Fint ska det vara!

Och jag flög för nära solen, du blev mitt favorittidsfördriv

Eldkvarn - Konfettiregn.

Jag kommer nog aldrig sluta tjata om hur fantastisk den låten är. Från allra första gången jag hörde den visste jag att den var något särskilt (jag tror inte ens att jag behövde höra mer än sisådär två rader för att veta att den handlade om mig, eller om oss rättare sagt). Men det är ju faktiskt inte enbart på det personliga planet som låten är helt magnifik. Texten! Känslan! Oemotståndligt.  Jag lyssnar på den om och om igen på vägen till och från skolan nuförtiden. Bara för att alla ville veta.

Annars? Jag kan fortfarande ingenting om respirationssystemet.
(Vår lägenhet är aldrig så välstädad som när jag egentligen borde plugga.)

If you want to see the world that's in me, you should know I'll always need him.

För en tid sedan efterfrågade fina Emeli en liten video på mig och gitarren. "Yeah right" tänkte jag och lät självkritiken flöda. Skulle jag verkligen visa alla hur hopplöst dålig jag är på att spela gitarr? Fy så pinsamt. Men så gick veckorna, och så tänkte jag att... Äsch. Det är lika bra att vara ärlig från början, så att ni inte får någon slags bild av att jag är bättre än jag egentligen är. Det kan ju bli ännu pinsammare. Dessutom är det kul att spela, och varför ska jag egentligen bry mig om vad andra människor tycker?

Och så, mina vänner, kommer det sig att ni (och särskilt Emeli) får en liten glimt av hur det kan se ut när jag försöker spela Laurel Musics No One Wants Forever. (Ursäkta kvaliteten och såvidare).

If you want to be alone here with me
You must understand my weakness
It's the way that he left me
And bereft me of my love without a warning
Without mourning, almost yawning


No one wants forever anymore
'Cause no one dares to try
No one wants endeavour like before


If you want to see the world that's in me
You should know I'll always need him
It's the way that I met him
There's no way that I could possibly forget him
Like he got me (and forgot me)


No one wants forever anymore
'Cause no one dares to try
No one wants endeavour like before


No one wants forever anymore
And no one wants to be there like I know I might have been
No one wants endeavour like before

I thought I knew you, what did I know?

(Bild lånad från http://beatlesmagazine.blogspot.com)

Nu har jag försökt forma orden i mitt huvud sedan i lördagskväll, men det finns faktiskt ingen möjlighet för mig att försöka förklara hur det var, hur jag kände. Inga ord kan göra upplevelsen rättvisa och ingen kommer någonsin att förstå (utom möjligen Marina och Moa) men jag tänker försöka ändå. För det finns inte en chans i världen att jag tänker låta den där kvällen  passera obemärkt i den här bloggen.

Paul McCartney. Ni vet, när folk frågar vem som är ens favoritbeatle (obligatorisk fråga i musiksammanhang verkar det som) har jag nog ändå alltid svarat John. Inte för att Paul på något sätt varit dålig (verkligen inte, han har alltid kommit på en väldigt god andraplats) men för att jag alltid upplevt att han har varit en aning intetsägande medan John alltid hade... mer att säga. Om man ska överdriva lite (för det är ju trots allt så att jag alltid haft svårt att bestämma mig i den där frågan. Det har nog aldrig varit klockrent enkelt.).

I lördags andades vi plötsligt samma luft. Visserligen tillsammans med sisådär 13000 andra människor, men ändock... Samma luft. Endast sisådär 50 meter emellan oss. Ingenting hade kunnat förbereda mig på vad jag skulle känna när han, Sir Paul McCartney, äntrade scenen och drog igång Magical Mystery Tour med sin Hofner-bas. Hur jag skulle gråta när han berättade om 60-talskonflikterna i USA, om kampen om de svartas rättigheter, och sedan spelade Blackbird (möjligtvis kanske världens vackraste låt, och ännu vackrare efter att ha fått veta vad den handlade om). Hur hela Globen började vibrera av applåder och golvstamp när han hyllade sina vänner John och George. Hur jag skrek av lycka när han spelade I'm looking through you. Hur jag drabbades av akut feberfrossa och rös av välbehag när A day in the life gick över till Give peace a chance samtidigt som ett gigantiskt peace-tecken uppenbarade sig bakom honom. Hur han fick en arenakonsert att kännas lika intim som en liten pubspelning. Hur han, trots sina nästan 70 år, sjunger ännu bättre än han gjorde på 60-talet. Hur mitt hjärta gick sönder när jag insåg att 2 timmar och 45 minuter av ren och skär lycka slutligen var över. Hur jag gått omkring i ett konstant rus av förälskelse i 2 dygn.

Och favoritbeatle idag?
Men gissa tre gånger...

Ett tomt fodral, för ingen frågar nånsin mig om min gitarr som är så tung, den ger mig blåsor och den plågar mig, påminner mig om att jag aldrig har gjort rätt för mig, att jag aldrig lärt mig spela på den

Jag sa ju mer eller mindre att det skulle bli en liten bloggpaus här, förutsatt att det inte hände något radikalt. Och vet ni? Det gjorde det idag. Idag har jag nämligen dammat av gitarren!

Det här med mitt gitarrspelande - jag spelar ungefär aldrig längre. Mest för att jag blir less på mig själv. Det är helt enkelt inte roligt att spela när man aldrig utvecklas. Å andra sidan kan man kanske inte förvänta sig att man ska utvecklas om man aldrig spelar. Det har blivit något av en ond spiral över det hela. Så gitarren har mer eller mindre stått och samlat damm de senaste två åren. Tills idag.

Jag tog upp den. Dammade av den lite. Spelade Damien Rices Cannonball och ska jag berätta en sak? Det var så himla roligt! Jag vidhåller fortfarande bestämt att jag inte kan spela - men för första gången på länge så gjorde det ingenting! Nu ömmar mina fingrar (mina förhårdnader har försvunnit under mitt långalånga uppehåll), men det är en trevlig smärta. Det här vill jag verkligen återuppta.

Bild från senaste gången jag spelade. Ungefär ett år sedan tror jag bestämt, att döma av storleken på mina enorma amningsbröst (ursäkta olämplighetsgraden i denna bildtext för övrigt, men jag är lite fascinerad själv).

Straight to the sky, then into the clouds

Idag fyllde min Finaste 24 år.

Det firades med julkalender (jag är hoppfull, den verkar bra i år!), tända ljus, presenter, sushi och pluggfri dag. Det sistnämnda kan ha varit en dålig idé med tanke på morgondagens praktiska examination och en vecka kvar till tenta, men jo, jag tycker att det var värt det. Han är värd det. Grattis min älskade!

And nothing can stop us, nothing forever
Nothing can stop us if we stick together

(The Sound of Arrows - Into the clouds. Lyssnalyssna!)

Four strong winds that blow lonely, seven seas that run high

Jag fick en Fröken Söt-skjorta av Finaste idag.
Jag blev obeskrivligt glad och överraskad.

Sedan gick jag till skolan och tentapluggade i en datorsal tillsammans med ett gäng illaluktande killar som tyckte att det var en fantastisk idé att sitta och rapa, trumma med händerna i bordet på det där irriterande jag-är-så-rastlös-så-därför-ska-alla-andra-också-lida-sättet, samt skrika till varandra på någon vedervärdigt dålig variant av engelska.
Då blev jag inte lika glad.

(Men det gör inte så mycket, för jag har ju åtminstone en fin skjorta. Och en fin pojkvän. Och Neil Young. Inte fy skam!)

One of those days

Ungefär såhär känns det idag...
(Och hade jag hittat en video till låten så hade ni fått den, men det ville sig visst inte. Ungefär som allt annat idag.)

Tired of impressing, tired of proving
myself to people that I thought already knew me
Tired of showing off, tired of trying
Nothing's for sure and nothing's for granted
Tired of taking back instead of having
Tired of giving with you, never sharing
Tired of coming home after working
To an empty house with no one to talk to

Tired of nights with none of us sleeping
I'm tired in the mornings, tired in the evenings
Tired of telling myself "you can do it"
Talking to myself just as if I knew things

Tired of spending time with my cellphone
And messages you sent me ages ago
Nostalgia strikes with strange powers
Step by step and hour by hour
Things I used to know ain't easy no more
Step by step is how I go on
I try to remember how I thought
How I did when I was on top of things

Relieved to see another morning sun
Day by day is how I go on
Night by night they come to me
The demons to remind me of great grief
Of how I earned all this
Of how the reason to all this is me me me
Even if I never disagree
Sometimes it's more than I can take
And I break and I break and I fall apart
After night comes light then another night
It starts again the poisoning of my mind
It starts again the slowing of time
The ease of things just happening
It's gone gone gone, It's never been more gone
Giving up, giving up, really giving up
Could stop all this but I can't

No matter how many times you tell me
No matter how hard you try to convince me
I can't stop, I can't stop, I can't stop, I can't
Oh tears tears tears, more worthless tears
They do nothing but tear down what I've built
I've always seen the end of all bad things
But this time is the first time
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
Oh yeah this time is the first time
That I've been thinking of giving up on life
But I can't!

Laakso - I can't stop

I don't wanna start complaining, but you know there's always rain in my heart

Den här jämngråa torsdagen har jag spenderat på högskolan. Först i biblioteket med Amanda där vi förfärades över litteratur från 1960-talet som var, låt oss uttrycka det milt, inte alltför snäll mot det romska folket. Hela eftermiddagen spenderades i ett metodrum, där jag lärde mig förflyttningsteknik och varvade mellan att leka vårdare och totalt invalid. Helt okej!


-


Är det tiden på året som gör mig sentimental för övrigt?
Lyssnar på Eldkvarns Konfettiregn igen och igen
och det finns ingen hejd på känslostormarna verkar det som.


Vårt korthus föll ihop
Vår tid en kort affär
Men jag hittar ännu bitar
Från vårt konfettiregn
Jag såg Karlavagnen klart inatt igen

When we walked the streets of Norrköping

Det gör alltid lika ont i mig att åka därifrån. Min hemstad. Min familj. Mitt hjärta.

Staden fylld av värme och gemenskap, som får Västerås att mest likna ett otrevligt och högst anonymt köldhål. Jag hoppas så innerligt att vi snart ses igen.

-

Bra bilmusik kan göra avfärden lite lättare dock. Det här skrålade vi (jag) till idag:

Skiva #1

The Black Keys - Countdown

Camera Obscura - Razzle Dazzle Rose

Chapel Club - All The Eastern Girls

Crosby, Stills, Nash & Young - Woodstock

Dean Martin - Gentle On My Mind

Dum Dum Girls - Just a Creep

Fleet Foxes - Helplessness Blues

Frank Sinatra - Moon River

Fool's Gold - Lantern

The Fresh & Onlys - I'm Not Myself Today

Girls - Honey Bunny

Jens Lekman - Black Cab

Noah And The Whale - Life Is Life

Seapony - What you see

The Stone Roses - Waterfall

Skiva #2

Serenades - Walking Home

Ben Kweller - Sundress

Eldkvarn - Konfettiregn

Hello Saferide - The Quiz

The Magnetic Fields - You Must Be Out Of Your Mind

Morrissey - You Have Killed Me

Suburban Kids With Biblical Names - Rent A Wreck

The Vaccines - If You Wanna

Laurel Music - Into The Blue

Lars Winnerbäck - Stockholms Kyss

Håkan Hellström - Shelley

Girls - End Of The World

Anna Ternheim - New York, New York

Arcade Fire - Intervention

The Ark - Singing 'bout The City

French Films - You Don't Know

The Killers - All These Things That I've Done

Pelle Carlberg - I Love You, You Imbecille

-

Fint värre!

Oktober och jag håller din hand för hårt

Idag har jag promenerat, diskat, gått omkring i extas över en fantastisk idé, lyssnat på en ganska fin playlist, planerat in en preliminär Norrköpingsresa och totalt ignorerat det faktum att jag borde läsa om vårdteoretiker och försöka förstå mig på deras flummiga begrepp inför torsdagens seminarium.

Dessutom har jag suttit med Vide i famnen och bara kramats (gissa om han är i världens mysigaste ålder just nu?) och läst Just Kids av Patti Smith och blivit besviken för att jag trodde att den skulle vara bättre. Jag hatar när sådant händer.

Everybody gonna dance around tonight

JAG SKA SE PAUL MCCARTNEY!

Jag har inte vågat ta ut något i förskott (med rätta, för biljetterna sålde väl slut på bara några minuter) men min största levande legend kommer till Sverige i december och jag kommer att vara där!

Som ni kanske förstår är jag i chocktillstånd. Återkommer när mitt hjärta har slutat dansa lindyhop bakom mina revben.

Dead leaves and the dirty ground when I know you're not around

Vad händer? Jag har alltid (nåja, de senaste 8-10 åren eller så) sett bloggande/nätdagboksskrivande som en naturlig del i min vardag. Mitt sätt att bearbeta mina tankar. Jag har alltid varit mån om att ha ett arkiv att bläddra tillbaka i, för att inga minnen/tankar/vardagstramserier ska gå förlorade. Och plötsligt går det inte längre. Jag får inte fram något alls, och bloggen förblir ouppdaterad. Det känns sorgligt. Jag vill inte att den här hösten ska gå förlorad i mitt minne, det händer alldeles för mycket värdefulla saker just nu och jag vill minnas dem!

Så hej&hå, bort med allt vad prestationsångest heter! Nu skriver jag bara, oavsett om det blir intressant att läsa eller inte. Sådetså.

Idag har jag lyssnat på en fantastiskt intressant föreläsning om barn och vårdande av barn, nästan börjat gråta mitt framför ögonen på föreläsaren (öh, föräldrahormoner, räcker det inte nu?), ätit en halv kexchoklad efter att ha trånat efter den i ungefär två veckor eller så, försökt läsa Bilbo - en hobbits äventyr men somnat i soffan, pratat bort en timme i telefon med mina fina föräldrar, lyssnat på White Stripes, läst årets stora nyhet och nästan slutat andas, tyckt synd om Vide som håller på att få fler tänder (besvärliga den här gången), kramat honom lite extra mycket, kramat Jesper lite extra mycket, och gillat livet helt enkelt. Måndagströttheten till trots.

För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement

Idag vaknade jag och trodde att jag skulle dö. Huvudvärk på den nivån är inte att leka med. Följaktligen spenderades den här tisdagen i huvudsak i sängen. Efter en promenad i eftermiddagssolen med världens finaste killar, kändes det dock något lättare att andas.

Nu sitter jag i köket och iakttar Jesper i smyg när han rör om i grytorna, lyssnar på Lars Winnerbäck (fick en nytändning efter helgens TV-program - jag har alltid tyckt att den mannen är fantastisk, men det var alldeles som att jag hade glömt och plötsligt blev påmind.) och ska väl alldeles strax ta tag i den där omöjliga hemtentan igen. (Hejvärldenslängstamening!)

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem

Där är himlen lite närmre för mig

Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt

Dit kan jag gå och sakna dig

Dit kan jag gå och sakna dig

I like your sundress

En sak som är lite... underlig:
Man tror att alla relationer man har är så jäkla speciella. Man tror att "det finns iiiinga andra som är som vi, vår relation är helt unik" och man är så himla självgod och tycker att man är så alternativ och så vidare, i all oändlighet.

Sedan läser man något kapitel gruppsykologi, och inser att alla gruppkonstellationer jag någonsin varit en del av, har varit skolboksexempel på grupprocesser. Så unikt var det!

Hursomhelst. Min fina grupp i skolan befinner sig i smekmånadsfasen, och följaktligen är de helt underbara just nu. Jag har haft sådan sjuk tur. Förlåt om jag tjatar, men jag kan inte sluta förundras över hur löjligt mycket jag trivs med den här utbildningen, redan. Det är roligt att gå till skolan. Det är roligt att plugga. När har jag någonsin känt så tidigare?

Och som jag har utvecklats som människa, efter bara tre veckor! Jag tar plats (inte på det där irriterande självhävdande viset, utan bara min plats helt enkelt, den plats jag förtjänar att ta men som jag aldrig gjort anspråk på tidigare för att jag varit för feg) och jag känner mig inte ens särskilt osäker inför det.

Kan ni tro det?
Det kan knappt jag.
Ändå känner jag i varenda liten beståndsdel av min lilla kropp att det faktiskt är sant. Och det är inte ett resultat av smekmånadsfasen (även om det såklart inte alltid kommer att vara en dans på rosor, självklart förstår jag det). Det är på riktigt. Jag gör något helhjärtat för första gången. Och jag älskar det!

(Och ja, jag är medveten om hur psykotisk jag låter. Jag har velat länge fram och tillbaka om huruvida jag verkligen ska publicera det här äckelpositiva uppsatsinlägget, men jag kom fram till att jag sprängs om jag inte gör det. Och då är ju valet ganska självklart. Dessutom gnäller jag så mycket i vanliga fall, så den här bloggen är nog i behov av en positivitetsbomb. Kanske.)

Och just det!
Ben Kweller borde ni lyssna på, om ni inte redan gjort det.

I want to start going on a morning walk
What about the days when we used to talk?
I don't need a smile from a mannequin
I just want to hold you in my hands

I do everything you want me to

Men jag behöver dig, kom hit och rör om, jag behöver något att skriva om

(Himla blogger, såhär såg då inte bilden ut innan den hamnade i inlägget)

Måndag. Jag lyssnar på Melissa Horns nya album och känner mig lite sådär lagom duktig efter att ha låtit fina Anna släpa iväg mig till Friskis efter skolan. Där konstaterade jag för jag vet inte vilken gång i ordningen, att jag utan tvekan måste vara en av jordens klenaste människor. Men skam den som ger sig, tänker jag då, och känner mig rätt nöjd ändå. En vacker dag ska mammamagen bort. Fast å andra sidan... Vad ska då Vide använda som huvudkudde när vi soffmyser? Jag börjar försonas med nallebjörnsformerna faktiskt. Nej, det här tål att tänkas på. Under tiden rör jag på mig för att jag mår bra av det, helt enkelt. Det är väl så det ska vara?

Music sounds better with him

Det här med musiktips och youtubevideor känns rätt mycket som att det tillhör min förra blogg. Det var ett medvetet val att jag skulle tona ner allt sådant i den här bloggen. Men vet ni vad? Jag känner faktiskt att jag saknar det. Ni gör det säkert inte, för helt ärligt, vem klickar någonsin igång dessa videoklipp? Men jag saknar det. Så härmed tänker jag återinföra det. Inte tvångsmässigt som förr, bara när jag känner för det helt enkelt.

Acid House Kings. Har ni lyssnat på dem? Om inte - gör det! Det är väl egentligen inget särskilt. Inget direkt nyskapande. Men det är sötpop som det ska låta. Som en glass i solen, som en barfotadans i daggvått gräs, som att känna ett skratt bubbla i halsen, likt kolsyra. Ungefär så.

Den här låten heter Heaven Knows I Miss Him Now. Oemotståndligt va? (Jag tröttar aldrig på The Smiths-referenser. Det bara är så.)