Men jag behöver dig, kom hit och rör om, jag behöver något att skriva om

(Himla blogger, såhär såg då inte bilden ut innan den hamnade i inlägget)

Måndag. Jag lyssnar på Melissa Horns nya album och känner mig lite sådär lagom duktig efter att ha låtit fina Anna släpa iväg mig till Friskis efter skolan. Där konstaterade jag för jag vet inte vilken gång i ordningen, att jag utan tvekan måste vara en av jordens klenaste människor. Men skam den som ger sig, tänker jag då, och känner mig rätt nöjd ändå. En vacker dag ska mammamagen bort. Fast å andra sidan... Vad ska då Vide använda som huvudkudde när vi soffmyser? Jag börjar försonas med nallebjörnsformerna faktiskt. Nej, det här tål att tänkas på. Under tiden rör jag på mig för att jag mår bra av det, helt enkelt. Det är väl så det ska vara?

I vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort, och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Note to self:
Det är en idé av tveksam karaktär att få för sig att man ska börja jogga när man redan är totalt slut som människa. Extra dålig idé blir det när det är 25 grader och kvav innan-åsk-luft ute. Hej-jag-är-grisrosa-i-ansiktet-och-kunde-inte-springa-längre-än-en-kilometer! Inte i form, inte i form...

Men så kom jag hem, tog en dusch, kunde andas igen. Och möttes av glädjebeskedet att skatteåterbäringen äntligen har trillat in på kontot. Den hade inte kunnat komma lägligare! Nu ska det inhandlas sommarkläder till Vide så att han klarar sig ett tag. Kanske lite sommarkläder till mamman också - det var längesen. (Säkert innan jag blev gravid. Och nya kroppen efter graviditet och allt är inte riiiktigt vad den var innan. Känner mig som en michelingubbe i alla tighta linnen jag envisades med att köpa förr.)

Ojojoj vilket ytligt självömkande inlägg det här blev. Så mycket bryr jag mig inte i vanliga fall. Wellwell, man ska väl ha sådana dagar ibland också.