Klagosång

Den här tisdagen kan ju gå och dra något gammalt över sig.

Jag är trött och arg och panikstressad, det äckelsnöblaskar ute, vårt hem är upp&ner på grund av hantverkare och golvläggning, kvalitativ metodteori är en jävla skitkurs och någonstans mitt i allt elände så ska jag hämta Vide på förskolan och han kommer att vara arg för att han vill stanna kvar och leka med plastdjuren och vägra klä på sig ytterkläder och i vanliga fall kan jag hantera sånt men inte idag, bara inte idag!

Men köksgolvet har ju gått från att vara kräkgult till en lite trevligare elefantgrå färg i alla fall. Alltid något.

En långfredag

Den här påsken blev ju kul. Inställd Norrköpingsresa, äckelsnöväder, intensivplugg till vansinnets gräns, ett barn som plötsligt får fyra nya tänder samtidigt och följaktligen drabbas av en jäkla massa feber och gnäll och sömnsvårigheter och fan och hans moster. Det är tur att det finns barn-alvedon, och det är en himla tur att vi har ett helt påskägg fullt med godis och en hel box med Gilmore Girls (som vi precis börjat titta på från början igen, älskar det!), hur skulle det annars se ut?

Glad påsk, alla!

-

(Tack ni som svarade på frågorna förresten, så himla roligt att läsa!)

Jag ska kasta allt när jag går, fräta bort allting med thinner

1. Utmattad praktikant.
2. Hemtentaplugg.
3. Smutsig spegel. (Symboliserar hur jag varken har tid eller ork att städa.)
4. Vide vårstädar på balkongen.
5. Mina första egenhändigt planterade balkonglådor.

Jag börjar tro att min trötthet inte riktigt är normal, att den börjar likna något åt fatigue-hållet. Jag är liksom trött ända in i själen. Den här monsterjobbhelgen tog slut på den lilla energi jag hade kvar, och nu har jag ingen aning om hur jag ska orka den här sista veckan med både praktik och hemtenta. Men det går ju. Det gör det ju alltid.

Idag är jag i alla fall ledig. Det är en sanning med modifikation, för egentligen måste jag skriva hemtenta hela dagen. På fredag ska den vara inlämnad och jag förbannar mig själv för att jag inte har mer framförhållning än såhär.

Here comes the sun and I say it's alright

En vårig onsdag som denna kan man till exempel
- ha seminarium om sömnproblem
- promenera i converse och blommig klänning
- ha solen i ögonen och nynna på Here comes the sun (såklart)
- hitta en t-shirt med papegojor på och bli helt otippat förälskad

- påbörja en balkongvårstädning (och absolut inte bli klar)
- gå till högskolan och börja skriva hemtenta och äta löjligt mycket djungelvrål
- konstatera att det inte blivit något nappbråk på hela dagen och sväva som på moln av detta vardagstramsiga lilla faktum
- komma hem och äta linssoppa
- ställa klockan på 05.00 och dö litegrann inombords över att en fin dag har tagit slut och att morgondagen kommer att bli ett litet helvete.

Parenting never ends

Idag bestämde vi oss för att det minsann fick vara nog med nappsugandet i den här familjen. Vi letade reda på alla nappar i hemmet, gömde dem i ett högt beläget skåp, och inväntade sedan reaktionen. Den lät inte vänta på sig... Jag kan ju meddela att min son just nu hatar sina föräldrar. Det har varit skrik och panik hela eftermiddagen och kvällen och jag trodde nog aldrig att vi skulle få honom att somna.

Men vet ni? Klockan är tjugo i nio och det har varit tyst inifrån barnets rum i sisådär 25 minuter.
Jag bara vägrar tro att det ska gå såhär enkelt.

Luften bor i mina steg

Igår hade jag halvtidsbedömning med huvudhandledare och klinisk adjunkt. Jag satt mest som ett fån och rodnade, svettades och fånlog i 1½ timme, för jag fick höra så mycket fina saker. Här gick jag och trodde att jag var totalt värdelös, socialt inkompetent och inte borde få arbeta med människor (lätt överdrift, men ändock) - när det i själva verket var precis tvärtom (åtminstone enligt omdömena jag fick, och helt ärligt: jag litar mer på deras omdöme än mitt eget i det här fallet).

På vägen hem bodde luften i mina steg, precis som Ted Gärdestad skulle ha sjungit. Och Håkan Hellström också, för den delen. Det var den där sortens lycka som man bara upplever när någon bekräftar en och säger fina saker just när man känner sig som sämst. Den där känslan av att "men just det, jag ÄR ju faktiskt bra". Och det behövs ju faktiskt ibland. Särskilt när man är världens största självkritiker. Som jag ju är.

-

Och idag vaknade jag med halsont och lite lätt feberfrossa, trodde att det var min tur att duka under för influensan. Tog följaktligen en hemmadag idag. Nu har det dock gått över. Kvinnan är uppenbarligen det starkare könet i denna familj... Men jag har ju dragits med ryggont istället (2,5 veckor inom vården och detta är resultatet. Jag måste börja träna mera, uppenbarligen). Och sökt jobb. Och ätit våfflor. Och blodapelsiner. Och skrivit svamliga blogginlägg med alldeles för många korta meningar som alla börjar på ordet Och. Sämre dagar kan man ju ha.

Och kanske har du lust att stanna kvar en liten stund och ett litet tag? Vi kan låtsas att vi två är ensammast i hela världen

Ibland undrar jag om det någonsin ska ta slut. Om videungen någonsin ska få vara frisk längre stund än en vecka, och om vi andra någonsin ska kunna uppbåda något slags motståndskraft mot eländet. Nu ligger både barnet och pappan däckade i någon form av influensahistoria. Lyckligtvis har jag sluppit undan än så länge (pepparpeppartaiträ).
Jag skulle dock gissa att jag trillar dit snart. När en liten sjukling kommer och vill pussas för första gången på en månad eller så, så tackar man inte nej precis, hur stor smittorisken än är. (Nej, jag pratar inte om Jesper, han brukar lyckligtvis vilja pussa mig lite oftare än så).

-

Annars har jag idag blivit godkänd på mikrobiologitentan (heja mig!) och träffat min Amanda (För jag äger ju henne...?! Undrar vad hon tycker om den saken) för första gången på vad som kändes som en halv evighet. Vi promenerade och fikade och diskuterade om huruvida det egentligen är en vidare bra idé att tvätta sig i de nedre regionerna med bilschampoo. Precis som vanligt, med andra ord.

Och på internationella kvinnodan, då demonstrerar vi ihop och läser Edith Södergran

Jag har för längesedan ställt diagnosen "politiskt deprimerad" på mig själv. Jag vill bara dunka huvudet i en betongvägg så fort någon ens nämner Fredrik Reinfeldt. Jag har tröttnat på att försöka få ignoranta människor att förstå det här med jämställdhet och solidaritet, orkar knappt ens dra en djup suck när argumentet "det ska löööna sig att aaarbeta" förs på tal. (Som om pengar vore det viktigaste här i livet. Och dessutom: inte behöver man göra livet surt för den relativt stora andelen människor som inte KAN arbeta, bara för att de redan lyckligt lottade ska få det ännu bättre? Vansinne). Jag orkar bara inte med idiotin längre.

Och så internationella kvinnodagen. En viktig dag som jag inte orkar engagera mig i - för jag letar bara efter betongväggar att dunka huvudet i så fort alla dessa okunniga människor öppnar munnen. Det känns inte lönt att ens försöka. Som sagt. Politiskt deprimerad.

Istället har jag spenderat dagen med att få förnyad energi av fantastiska kvinnor på palliativa vårdenheten, känt att jag så sakteliga börjar få lite koll på läget och framförallt: välkomnat Vides lille kusin Elvin till världen. Mamma Jenny är en riktig kämpe, dagen till ära. <3

In your sleep I heard you speak something about trust and doubt and getting out

Okej. Har vi lärt oss något idag?
- Jag är en sådan där människa vars skosnören alltid går upp, oavsett hur hårt jag knyter dem.
- Jag och Amanda kan bara inte plugga ihop. Vi börjar bara prata om mat.
- Bara för att termometern visar på plusgrader så betyder det INTE nödvändigtvis att det är varmt och skönt ute. Blåsten talar ett eget språk, uppenbarligen.
- Det är en idé av tveksam karaktär att lyssna på musik som man VET framkallar sentimentala känslor, särskilt när man redan är tillräckligt instabil som det är.
- Det är INTE OKEJ att sno andra människors tvättid. Särskilt inte min. Särskilt inte idag.
- Min son är så pappig just nu att han skriker och gråter och vrider sig i enorma plågor vid blotta åsynen av mig.  Kul. Verkligen vansinnigt roligt. Jag gillar särskilt hur roligt det kommer att bli när han vuxit till sig och blivit en obstinat tonåring. Om det ska börjas redan nu, menar jag. Oh, the joys of motherhood...

Mvh / DetÄrEttHårtLiv_88.


(Och nej, listbloggandet verkar bara inte gå att komma ur. Jag är besatt av listdjävulen. F'låt mä!)

For red is the color that my baby wore

- Än så länge: frisk som en vårvind. Jag vågar knappt tro att det är sant.
- Jag gick till tentasalen igår trots svår panikångest. Sjukt stolt över mig själv.
- Svarade "sepsis" på allt jag inte visste. (En aning internt, möjligtvis).
- Skämt åsido. Jag tror att det gick bra.
- Har köpt kläder på rea idag och känner mig pinsamt glad över det.
- Äter nu för mycket godis och skäms framför melodifestivalen.
- Skäms nu även för att jag avslöjade detta något pinsamma faktum.
- Är Helena Bergström fuller?
- Kommer jag någonsin att sluta blogga i listform?
- Idag var både mor och son röda och fina. Rött är sött. Som erytrocyterna. Och vänsterpartiet.

(Vide var mer intresserad av sin röda (!) bil än att vara med på bild. Därför syns han mest som ett rött, blont litet streck. Tänk så mycket lättare det var att fånga honom på bild när han var bebis...)

Inte nu igen...

Okej. Läget just nu:
- Sent igårkväll gick vi in till barnet och möttes av en stor mängd tårar och en nerkräkt säng.
- Det blev en väldigt lång natt.
- Imorgon är det meningen att jag ska skriva tenta. Om bakterier och virus. Det vill säga, om jag får vara frisk från just bakterier och virus tills dess. Ödets ironi.
- Mina två tidigare erfarenheter den här vintern säger mig att risken är ca 100% att både jag och Jesper blir sjuka inom två dagar. Fina odds va?
-  Idag ligger jag mest i fosterställning och har kräkfobi-panik och tänker att om jag inte blir sjuk innan tentan så kommer säkert MINA JÄVLA TANKAR att orsaka, om inte en kräksjuka så åtminstone en saftig panikattack i tentasalen.

Om jag bara kunde vara lite mindre neurotisk, bara liiite mindre.
Då skulle livet bli så otroligt mycket enklare för mig.

Bara jag och plogbilen är vaken (och mina tvivel)

Det är först när man ger upp som det blir nåt nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Även fast du inte tror det
Du kommer födas och dö och födas igen
Så länge du hör musiken

-

 Ni. Borde. Lyssna.

(Och jag älskar att jag återigen börjat känna saker när jag hör musik. Jag trodde att den delen av mitt liv var borta för alltid.)

-

För övrigt:
- Min son pekade på en uggla och jamade. Först tänkte jag att ungen gått och blivit lite förvirrad, men han är visst klyftigare än jag - det var ju naturligtvis en kattuggla han såg!

- På tal om förvirring - det här med att plugga inför två olika tentor samtidigt... Inte världens bästa koncept va? Blandar ihop hemostas med homeostas (INTE samma sak, försök att komma ihåg det hädanefter, Sandra?) och tänker att jag behöver sova.

- Idag gick jag ut i klänning och kavaj och (visserligen dubbla) strumpbyxor och kände att om det ska vara vinter i en månad till så får den gärna vara som idag, tack.

- Jag har känt mig fin idag. Vilken oerhört fånig sak att säga! Men det händer så sällan och jag tror att jag behöver påminna mig själv om att tillfällena faktiskt dyker upp emellanåt, även om det kan vara svårt för mig att tro det ibland.

- Jag tycker nog att Vides lilla kusin skulle kunna ta och äntra världen nu. Vi längtar ju! <3

I thought I was better, must have been dreaming

Veckan som gått med instagram:

1. Hjärt-och lungräddning med läskiga MiniAnne
2. En glad och rufsig liten Videung
3. Födelsedagsgalej med fina vänner
4. Promenad över isen (dog nästan Stora Panikdöden, MEN gjorde det ändå.)
5. Kvällspromenad
6. Tentaplugg

 -

Och jag pulsar genom snön med Anna Ternheim i öronen och tänker att livet egentligen inte alls behöver vara så förbannat komplicerat som man gärna gör det ibland.  Tänk om den sortens insikter kunde komma till mig lite oftare?

Here comes your man

Och jag springer mellan förskolelämningar- och hämtningar, förlamas av trötthet, lär mig att en liten halsfluss kan få kroppen att - bokstavligt talat - äta upp sig själv, samt att det är underligt att jag aldrig fått sepsis, för det verkar ju varenda liten bakterie kunna åstadkomma. Får panik över hur bräckligt livet är, hur mycket det finns att oroa sig över, och försöker dansa bort både panik och trötthet till Pixies Here comes your man i mitt vardagsrum. Jag lyckas för stunden (det går inte att misslyckas med den låten). Kommer ner på jorden igen när herr Reinfeldt gör idiotiska uttalanden och jag häpnar över vad svenska folket har gett sitt samtycke till. Någonstans upptäcker jag Lalehs nya album och för första gången sedan i december så kan jag känna någonting annat än tomhet, trötthet och panik. Det är storslaget genialiskt och jag kan inte minnas när jag senast kände så för ett album. Eller överhuvudtaget. Jag sjunger sånger för min son, blir smärtsamt medveten om hur mycket jag älskar honom, hur jag skulle dö för honom. Sedan kommer det som ett brev på posten - det dåliga samvetet. Hur jag önskar att jag var bättre. Och så runt, runt, runt. Låt mig finnas, låt mig finnas lite mer och jag vet inte, men kanske vill jag bara få vila i hans armar och få känna mig lite vackrare, lite gladare, lite bättre. Det är tur att han tycker om mig ändå.

Karuselltankar och tröttsvammel.
Det här blev verkligen bara en enda röra.

And you said hey hey ho, you know this is the way to go

Den här helgen har varit den finaste på länge. Det har bara varit han och jag, och det behövdes verkligen. Ni vet, ibland behöver man bara få ta det lugnt, ladda batterierna, ta hand om varandra, äta räkmackor i sängen, ta promenader mitt i natten, sova länge och umgås, inte som föräldrar utan som ett par. Jag tror att det är lätt att glömma bort varandra (och sig själva) om man inte får göra sådant ibland.

Hursom. Imorgon blir en läskig dag och hade jag inte haft den här fina helgen i ryggen så hade jag nog varit på bristningsgränsen vid det här laget. Men nu ligger jag på en positiv frekvens, så det här ska nog gå som en dans. Hoppas jag.

Det gör inte ont så länge du är med mig

 

 

Hänt de senaste dagarna:
Jag har varit i skolan, umgåtts med fina vänner, haft föreläsning om blodet, upplevt konsekvenserna av att ha med sig linssoppa som matlåda (rekommenderas ej pga explosionsrisk), ätit semla tillsammans med Vide (som för övrigt var lite halvskeptisk men till slut tyckte att det var fantastiskt att få kladda med grädden), haft ångest över diverse läskiga telefonsamtal som jag borde ta tag i men inte vågar, blivit monsterförkyld över en natt, varit tvungen att stanna hemma från skolan, konstaterat att min son tror att Iggy Pop är jultomten (vi får nog ta ett snack om det där vartefter), tittat på sjuhundrafemtioelva avsnitt av Ally McBeal och tyckt synd om mig själv, kramat min pojkvän, varit antingen för tyst eller för upprörd för att kunna fungera socialt.

Det är ett hårt liv och så vidare. Men jag står på benen ändå. (Nåja, metaforiskt sett. Jag hade stått på benen om det inte vore för att jag blivit attackerad av elakt rhinovirus och inte orkar lyfta ett finger.)

Och just det, om ni vill följa mig på Instagram så heter jag regnsjuk. (Vad annars?)

Then we tried to name our babies but we forgot all the names we used to know

Vet ni? Jag är så kär i min nya iphone att jag nästan överväger att ge den ett namn, ungefär som i ettan på gymnasiet när jag prompt skulle döpa alla mina käraste ägodelar (gitarren Sigurd, halsduken Iris, elefanten Ernst-Hugo och så vidare, jag tror att ni förstår konceptet). Men så känner jag att... nej. Någon måtta får det faktiskt vara. Om två veckor ska jag trots allt föreställa 24 år. Vem går omkring och ger sina (icke-levande) ägodelar namn vid 24 års ålder?

Skämt åsido. Jag är faktiskt sjukt överraskad över hur förtjust jag blev i den lilla prylen. Den största nackdelen är väl att den redan (trots att jag bara haft den i min ägo i sisådär 6 timmar) har stulit lite för mycket tid ifrån mig, tid som jag egentligen borde använt till att plugga inför två (!) tentor den kommande månaden. Men äsch. Det hinns nog med, det också.

-

(Efter dagens föreläsning kommer jag för övrigt aldrig mer att kunna äta på en buffé. Bara för att alla ville veta.)

Där livet är utan refränger känner jag igen mig

Jag och livet har inte riktigt varit sams de senaste veckorna. Jag har varit konstant låg sedan den där misslyckade tentan ungefär, och tyckt att skolan och januari och livet i största allmänhet har varit ungefär hur tråkigt som helst. På extra dåligt humör var jag igår när jag skulle göra cellprovskontroll och lite annat gyn-tjafs och fick fläka upp benen för en människa som inte ens var min barnmorska. Jag var måttligt road.

Men! Idag gick startskottet för nya kursen - medicinsk mikrobiologi och vårdhygien - och plötsligt känns precis allting roligt igen. Det här är verkligen en kurs där jag känner att jag vill lära mig allt allt allt och helst på direkten. Och av någon underlig anledning känns även livet i övrigt som en trevlig grej helt plötsligt. Tänka sig!

Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör

Åh, nu känner jag mig sådär hoppfull.
Markus Krunegård, ni vet väl hur mycket jag älskar den mannen. Men hans sologrejer har aldrig riktigt fallit mig på läppen till 100%. Laakso och Serenades tillhör mina absoluta favoriter, säkert topp5. Men soloprojektet har hittills mest bara gjort mig besviken för att jag vetat att han kan bättre än så. Dock: nya låten Everybody hurts som spelades på p3guld-galan igår är något av en fullträff! Känns lite mer som en fusion av Laakso och Serenades än som något av det han gjort själv tidigare. Tycker jag. (Viktigt tillägg... Diplomatiskt och bra).

Det gör mig glad. Det får mig att toklängta tills nya albumet kommer i mars.

-

Ikväll blir det mungbönschiligryta/soppa (märkligt men gott) och den här listan. Fint ska det vara!

Det är ett stort liv

Jag måste bara berätta att jag och Vide har haft en helt fantastisk kväll tillsammans. Efter veckor av extremt påfrestande trotsfasoner från den unge herrns sida, var jag inte överdrivet pepp på att vara ensam förälder just ikväll - särskilt inte med tanke på att jag låg och huttrade i något slags febertillstånd strax innan Jesper gav sig iväg till jobbet. Men istället blev det en av de där dagarna som kommer att leva kvar hos mig för alltid.

Vi har haft så roligt ihop. Vide har varit jättemysig, vi har sjungit och kramats och tittat på Kalle och chokladfabriken. Jag dog Stora Sötdöden flera gånger när han först låtsades att han satte en fluga på min näsa, för att därefter klappa mig fint över håret (vanligtvis brukar de där hårklapparna snarare vara nu-drar-jag-mamma-i-håret-så-hårt-jag-kan, så det var definitivt en förbättring). Han lät mig till och med klä på honom pyjamas utan att det blev en brottningsmatch (tro mig, det är sensationellt). När det var läggdags somnade han utan att ge ifrån sig så mycket som ett pip. När Jesper kom hem ikväll hittade han en helt annan flickvän än den han lämnat hemma på eftermiddagen. Jag vet inte vem av oss som var mest chockad...

Det är sådana här dagar som gör föräldraskapet så himla fantastiskt. En enda kväll som denna kan verkligen väga upp flera veckor av trots. Och nu blev det en hel uppsats om att jag haft en fin kväll med min son - hur sorgligt låter det inte? Men det är så lätt att glömma bort sådana här vardagsguldkorn, så lätt att låta livet gröta ihop sig till en enda stor sörja av slentrian. Så lätt att glömma bort att det som verkligen betyder något - det finns här hela tiden. Och det är sådan där sak som jag verkligen inte vill glömma.