More than you thought I was capable of

Tänk att jag gick upp klockan 05.00 om morgnarna i fem veckor. Tänk att jag gick från att vara en tyst liten mus och knappt ens våga presentera mig för patienterna - till att både småprata och skämta och till och med svara på ringningar helt själv. Tänk att jag stod och strök en patient över ryggen medan hon mådde illa, min kräkfobi till trots. Tänk att jag utvecklats så otroligt mycket.Tänk att jag blev godkänd på slutbedömningen. Tänk att hemtentan är inlämnad. Tänk att folk inte trodde att jag skulle klara det. Tänk att jag inte trodde att jag skulle klara det. Tänk att jag inte ska dit mer nu.

Jag är lite sentimental nu.

Du har gåshud för du fryser, är det här det bästa livet hade att ge?

Idag brände tårarna under ögonlocken och jag var en hårsmån ifrån att bryta ihop av trötthet.  Jag har inte känt såhär tidigare. Jag trivs, det gör jag. Jag får så himla mycket glädje varje dag från alla fina patienter, och jag utvecklas något enormt, både i arbetet och som privatperson. Ni anar inte hur mycket det är värt, hur lycklig jag är över att äntligen känna att jag hamnat rätt.
Men något är inte som det ska. Mina värden är åt skogen och jag kan inte anta annat än att det beror på stress. Jag har bara tre arbetspass kvar och det känns nästan övermäktigt. Tur att det är så roligt och givande, annars skulle jag aldrig stå ut med den fysiska och mentala påfrestningen.

Nog klagat. När jag kom hem lade jag mig och sov i två timmar, och ikväll hörde jag något riktigt fint. Kents nya singel hörrni. Jag är lite blown away. Jag har inte gillat deras senaste tre skivsläpp något vidare, och har verkligen känt mig lite ledsen över detta faktum. Men nu känner jag mig lite hoppfull igen. Ser fram emot nya albumet. Mycket.

Kanske har det något att göra med att jag fick lite Krunegård-känsla? Det kan ju liksom aldrig vara fel.

-

Åh baby var har du varit
vi har redan tänt på grillen
vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer
och som aldrig kommer att hända
Det är bara en vag känsla
av att någonting gått förlorat
att vi slösat vår bästa tid på missunnsamhet
Längre har vi inte kommit

Jag ska kasta allt när jag går, fräta bort allting med thinner

1. Utmattad praktikant.
2. Hemtentaplugg.
3. Smutsig spegel. (Symboliserar hur jag varken har tid eller ork att städa.)
4. Vide vårstädar på balkongen.
5. Mina första egenhändigt planterade balkonglådor.

Jag börjar tro att min trötthet inte riktigt är normal, att den börjar likna något åt fatigue-hållet. Jag är liksom trött ända in i själen. Den här monsterjobbhelgen tog slut på den lilla energi jag hade kvar, och nu har jag ingen aning om hur jag ska orka den här sista veckan med både praktik och hemtenta. Men det går ju. Det gör det ju alltid.

Idag är jag i alla fall ledig. Det är en sanning med modifikation, för egentligen måste jag skriva hemtenta hela dagen. På fredag ska den vara inlämnad och jag förbannar mig själv för att jag inte har mer framförhållning än såhär.

Luften bor i mina steg

Igår hade jag halvtidsbedömning med huvudhandledare och klinisk adjunkt. Jag satt mest som ett fån och rodnade, svettades och fånlog i 1½ timme, för jag fick höra så mycket fina saker. Här gick jag och trodde att jag var totalt värdelös, socialt inkompetent och inte borde få arbeta med människor (lätt överdrift, men ändock) - när det i själva verket var precis tvärtom (åtminstone enligt omdömena jag fick, och helt ärligt: jag litar mer på deras omdöme än mitt eget i det här fallet).

På vägen hem bodde luften i mina steg, precis som Ted Gärdestad skulle ha sjungit. Och Håkan Hellström också, för den delen. Det var den där sortens lycka som man bara upplever när någon bekräftar en och säger fina saker just när man känner sig som sämst. Den där känslan av att "men just det, jag ÄR ju faktiskt bra". Och det behövs ju faktiskt ibland. Särskilt när man är världens största självkritiker. Som jag ju är.

-

Och idag vaknade jag med halsont och lite lätt feberfrossa, trodde att det var min tur att duka under för influensan. Tog följaktligen en hemmadag idag. Nu har det dock gått över. Kvinnan är uppenbarligen det starkare könet i denna familj... Men jag har ju dragits med ryggont istället (2,5 veckor inom vården och detta är resultatet. Jag måste börja träna mera, uppenbarligen). Och sökt jobb. Och ätit våfflor. Och blodapelsiner. Och skrivit svamliga blogginlägg med alldeles för många korta meningar som alla börjar på ordet Och. Sämre dagar kan man ju ha.

Virrvarr

Den där känslan av att gå omkring i sjuksköterskekostym hela dagarna, se ut som om jag kan något, vet något... och ändå vara så totalt maktlös när min son blir sjuk för tredje gången bara de senaste två veckorna. Den där känslan av att vara en enda stor bluff. Den känslan.

Jo jo. Kräk hemma, kräk på jobbet, det vore väl själva fan om jag inte blev av med min kräkfobi nu.

-

(Annars: jag har fått en känslomässigt tuff praktikplats - på gott och ont. Jag är övertygad om att det är rätt plats för just mig, att jag kommer att gå stärkt ur detta, att det är här jag lägger grunden för min framtida sjuksköterskeroll - men vägen dit är allt annat än problemfri och det finns så otroligt mycket som skrämmer livet ur mig. Men jag utmanar mina rädslor varje dag och det är faktiskt något jag är stolt över - även om jag absolut inte är i mål än. Inte på långa vägar.)

Första dagen

Idag var min första dag på min första praktik.
I fem veckor framöver ska jag hålla till på en palliativ vårdenhet (där man vårdar patienter i livets slutskede) och jag har, milt uttryckt, en hel del funderingar kring detta. Till en viss del känns det skrämmande. Till övervägande delen känns det dock helt fantastiskt.

Jag har träffat min huvudhandledare idag (som verkar underbar) och mest gått igenom praktiska saker. Jag har fått gå runt på avdelningen och redan blivit lite smått hänförd över hur fridfullt det kan kännas på livets slutstation. Imorgon börjar det "på riktigt", och jag kan knappt bärga mig.