Why do I smile at people who I'd much rather kick in the eye?

Dagens insikt: jag har en tendens att vara alldeles för snäll mot fel människor.

Virrvarr

Den där känslan av att gå omkring i sjuksköterskekostym hela dagarna, se ut som om jag kan något, vet något... och ändå vara så totalt maktlös när min son blir sjuk för tredje gången bara de senaste två veckorna. Den där känslan av att vara en enda stor bluff. Den känslan.

Jo jo. Kräk hemma, kräk på jobbet, det vore väl själva fan om jag inte blev av med min kräkfobi nu.

-

(Annars: jag har fått en känslomässigt tuff praktikplats - på gott och ont. Jag är övertygad om att det är rätt plats för just mig, att jag kommer att gå stärkt ur detta, att det är här jag lägger grunden för min framtida sjuksköterskeroll - men vägen dit är allt annat än problemfri och det finns så otroligt mycket som skrämmer livet ur mig. Men jag utmanar mina rädslor varje dag och det är faktiskt något jag är stolt över - även om jag absolut inte är i mål än. Inte på långa vägar.)

Bara jag och plogbilen är vaken (och mina tvivel)

Det är först när man ger upp som det blir nåt nytt
När man släpper taget tar man steget
Jag vet hur ont det gör när hoppet dör
Men askan är den bästa jorden
Även fast du inte tror det
Du kommer födas och dö och födas igen
Så länge du hör musiken

-

 Ni. Borde. Lyssna.

(Och jag älskar att jag återigen börjat känna saker när jag hör musik. Jag trodde att den delen av mitt liv var borta för alltid.)

-

För övrigt:
- Min son pekade på en uggla och jamade. Först tänkte jag att ungen gått och blivit lite förvirrad, men han är visst klyftigare än jag - det var ju naturligtvis en kattuggla han såg!

- På tal om förvirring - det här med att plugga inför två olika tentor samtidigt... Inte världens bästa koncept va? Blandar ihop hemostas med homeostas (INTE samma sak, försök att komma ihåg det hädanefter, Sandra?) och tänker att jag behöver sova.

- Idag gick jag ut i klänning och kavaj och (visserligen dubbla) strumpbyxor och kände att om det ska vara vinter i en månad till så får den gärna vara som idag, tack.

- Jag har känt mig fin idag. Vilken oerhört fånig sak att säga! Men det händer så sällan och jag tror att jag behöver påminna mig själv om att tillfällena faktiskt dyker upp emellanåt, även om det kan vara svårt för mig att tro det ibland.

- Jag tycker nog att Vides lilla kusin skulle kunna ta och äntra världen nu. Vi längtar ju! <3

I thought I was better, must have been dreaming

Veckan som gått med instagram:

1. Hjärt-och lungräddning med läskiga MiniAnne
2. En glad och rufsig liten Videung
3. Födelsedagsgalej med fina vänner
4. Promenad över isen (dog nästan Stora Panikdöden, MEN gjorde det ändå.)
5. Kvällspromenad
6. Tentaplugg

 -

Och jag pulsar genom snön med Anna Ternheim i öronen och tänker att livet egentligen inte alls behöver vara så förbannat komplicerat som man gärna gör det ibland.  Tänk om den sortens insikter kunde komma till mig lite oftare?

Det är ett stort liv

Jag måste bara berätta att jag och Vide har haft en helt fantastisk kväll tillsammans. Efter veckor av extremt påfrestande trotsfasoner från den unge herrns sida, var jag inte överdrivet pepp på att vara ensam förälder just ikväll - särskilt inte med tanke på att jag låg och huttrade i något slags febertillstånd strax innan Jesper gav sig iväg till jobbet. Men istället blev det en av de där dagarna som kommer att leva kvar hos mig för alltid.

Vi har haft så roligt ihop. Vide har varit jättemysig, vi har sjungit och kramats och tittat på Kalle och chokladfabriken. Jag dog Stora Sötdöden flera gånger när han först låtsades att han satte en fluga på min näsa, för att därefter klappa mig fint över håret (vanligtvis brukar de där hårklapparna snarare vara nu-drar-jag-mamma-i-håret-så-hårt-jag-kan, så det var definitivt en förbättring). Han lät mig till och med klä på honom pyjamas utan att det blev en brottningsmatch (tro mig, det är sensationellt). När det var läggdags somnade han utan att ge ifrån sig så mycket som ett pip. När Jesper kom hem ikväll hittade han en helt annan flickvän än den han lämnat hemma på eftermiddagen. Jag vet inte vem av oss som var mest chockad...

Det är sådana här dagar som gör föräldraskapet så himla fantastiskt. En enda kväll som denna kan verkligen väga upp flera veckor av trots. Och nu blev det en hel uppsats om att jag haft en fin kväll med min son - hur sorgligt låter det inte? Men det är så lätt att glömma bort sådana här vardagsguldkorn, så lätt att låta livet gröta ihop sig till en enda stor sörja av slentrian. Så lätt att glömma bort att det som verkligen betyder något - det finns här hela tiden. Och det är sådan där sak som jag verkligen inte vill glömma.

I'm ready to be heartbroken, 'cause I can't see further than my own nose at this moment

Lördagen i Norrköping var riktigt fin, om än lite för kort. Jag och de här fina tokarna hann med en snabbvisit hos familjen, en solskenspromenad genom mitt älskade industrilandskap och slutligen en varsin falafelbaguette på Världens Bar innan det var dags att åka tillbaka till Västerås igen. Nästa gång ska jag stanna längre...

-

Annars var helgen inte någon höjdare direkt. Söndagspsykbryt, förkylningssymptom och dåliga tankar om mig och mitt föräldraskap. Slutligen fick jag en saftig fläskläpp av Vide. Rätt åt mig! Kanske var det en käftsmäll jag behövde för att - så att säga - vakna och lukta på kaffet. Jag gör så gott jag kan liksom, mer kan ingen göra. Och jag menar, att Vide just nu har sin värsta trotsperiod någonsin och dessutom föredrar sin pappa framför mig - det har ju knappast med mig eller mitt föräldraskap att göra. Det är bara en del i utvecklingen. Jag måste sluta ta precis allting personligt. Jag är en ganska bra mamma, trots allt. (Hej äckelpepp!)

Hjärta

- Det är en ytterst tveksam idé att skjuta upp största delen av tentapluggandet till sista veckan. Ytterst tveksam idé. (För att inte säga idiotisk.)

- Hjärtat och cirkulationssystemet är dock vansinnigt intressant och får mig att tvivla på att någonting här i världen har kommit till av en slump.

- Jag sitter i en datorsal och blir raggad på av en afrikan som tror att jag pluggar till läkare. Stackars liten. Det går inget vidare bra för honom.

- Purkinjefiber ger mig bara associationer som purjolök, gurka, purken och feber i någon slags salig blandning. Det går visst inget vidare bra för mig heller.

- Det skulle för övrigt också kunna vara en ytterst tveksam idé att bjuda hem vänner på tacomiddag med tillhörande rödvin och andra trevligheter mitt i tentapluggveckan. Men vet ni? Jag tror att det är sådana saker som håller mig ovanför ytan när allt annat känns hopplöst. Så det var nog mest en ytterst tveksam idé att kalla det en ytterst tveksam idé. Sådetså.

Oh drinking cheap wine to bossanova, you're a supernova in the sky

(bild lånad från http://graphicsfairy.blogspot.com)

Och bara för att alla ville veta:
julen och de senaste dagarna har varit fina och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt som rör sig i mitt huvud. Ni vet, ibland blir tankarna och känslorna lite för stora och komplett omöjliga att sätta ord på, hur gärna man än skulle vilja. Det är nog lika bra att låta bli. Hjärtat är bara en muskel och så vidare. (Men om det nu är sant - hur kan det rymma så mycket kärlek?)

Skynda dig skynda dig bråttom bråttom

Idag kände jag mig som värsta sortens stressmamma på Vides förskola. Jag hade klätt av honom ytterkläderna och skulle gå in med honom på avdelningen, när en av förskollärarna kommer ut i kapprummet med ett annat barn.
A: Jaha, oj, vi skulle precis gå ut!
Jag: Hoppsan Vide! Vi som precis har klätt av oss!
A: Hur gör vi nu då...?
Lång tystnad.
A: Ja, Vide kan väl sitta och vänta här medan jag klär på T.
Jag: Nejmen så bra!
Videpuss, hejdåvink, springiväg.

I efterhand undrar jag hur hon måste ha uppfattat mig egentligen. Stressad mamma? Hade jag inte kunnat stanna i fem minuter extra och hjälpa A med att få på Vide overallen igen? Eller är det "hennes jobb" som jag ska låta bli? Om jag går tillbaka och relaterar till mig själv och mitt framtida yrke så kan jag ju trots allt konstatera att jag aldrig skulle tycka att anhöriga skulle hjälpa mig med mina patienter. Eller?

Nog funderat. Nu ska jag äta pannbiffar.

Dead leaves and the dirty ground when I know you're not around

Vad händer? Jag har alltid (nåja, de senaste 8-10 åren eller så) sett bloggande/nätdagboksskrivande som en naturlig del i min vardag. Mitt sätt att bearbeta mina tankar. Jag har alltid varit mån om att ha ett arkiv att bläddra tillbaka i, för att inga minnen/tankar/vardagstramserier ska gå förlorade. Och plötsligt går det inte längre. Jag får inte fram något alls, och bloggen förblir ouppdaterad. Det känns sorgligt. Jag vill inte att den här hösten ska gå förlorad i mitt minne, det händer alldeles för mycket värdefulla saker just nu och jag vill minnas dem!

Så hej&hå, bort med allt vad prestationsångest heter! Nu skriver jag bara, oavsett om det blir intressant att läsa eller inte. Sådetså.

Idag har jag lyssnat på en fantastiskt intressant föreläsning om barn och vårdande av barn, nästan börjat gråta mitt framför ögonen på föreläsaren (öh, föräldrahormoner, räcker det inte nu?), ätit en halv kexchoklad efter att ha trånat efter den i ungefär två veckor eller så, försökt läsa Bilbo - en hobbits äventyr men somnat i soffan, pratat bort en timme i telefon med mina fina föräldrar, lyssnat på White Stripes, läst årets stora nyhet och nästan slutat andas, tyckt synd om Vide som håller på att få fler tänder (besvärliga den här gången), kramat honom lite extra mycket, kramat Jesper lite extra mycket, och gillat livet helt enkelt. Måndagströttheten till trots.

Men jag behöver dig, kom hit och rör om, jag behöver något att skriva om

(Himla blogger, såhär såg då inte bilden ut innan den hamnade i inlägget)

Måndag. Jag lyssnar på Melissa Horns nya album och känner mig lite sådär lagom duktig efter att ha låtit fina Anna släpa iväg mig till Friskis efter skolan. Där konstaterade jag för jag vet inte vilken gång i ordningen, att jag utan tvekan måste vara en av jordens klenaste människor. Men skam den som ger sig, tänker jag då, och känner mig rätt nöjd ändå. En vacker dag ska mammamagen bort. Fast å andra sidan... Vad ska då Vide använda som huvudkudde när vi soffmyser? Jag börjar försonas med nallebjörnsformerna faktiskt. Nej, det här tål att tänkas på. Under tiden rör jag på mig för att jag mår bra av det, helt enkelt. Det är väl så det ska vara?

September skies

Pluggafton i köket med vitt hallonte och en liten spellista i högtalarna.

Det gör mig faktiskt inte så mycket att det är september och att löven gulnar på träden utanför. En annan femma blir det nog om ni frågar mig i november. Då är jag gissningsvis inte lika pepp på vinterhalvåret. Men det är ju långt dit, eller hur?

Chasing cars

Jag stör mig på folk i allmänhet och folk som kör bil i synnerhet. Varförvarförvarför har ni så fruktansvärt bråttom? Varförvarförvarför måste ni göra helt sinnessjuka omkörningar trots att en annan kör helt enligt hastighetsbestämmelserna? Okej om jag hade kört i 70 på en 90-väg, då kan jag förstå om ni tycker att det går lite långsamt. Men när jag snarare kör i 92 på samma 90-väg? Varför? Vad är det som är så viktigt att hinna fram till, så viktigt att ni måste ta de enorma riskerna ni tar vid en olämplig omkörning?

Jag vet inte om ni har tänkt på det, men det sitter faktiskt människor i bilarna ni kör om och i bilarna ni möter. Det är inte bara plåtburkar på hjul. I vår bil satt min 10 månader gamla son och skrattade åt sin pappas tokigheter i baksätet, när någon tyckte att det var en bra idé att göra en omkörning. En sådan galen omkörning att jag var tvungen att bromsa för att det inte skulle bli en seriekrock med mötande trafik. Jag blir kallsvettig av att tänka på att min son hade kunnat sluta skratta där och då.

Jag kanske är lite präktig av mig. Fröken Jag-Håller-Minsann-Alltid-På-Hastighetsbestämmelserna. Men det gör jag inte enbart för att slippa böter - jag gör det också för att jag aldrig skulle kunna överleva att ha ett dött barn på mitt samvete. Så... Hur tänker ni? Vad är det som är så viktigt att hinna fram till?

-

Hursomhelst. Norrköping var fint men kaotiskt och jag hann inte hälften av allt jag ville hinna med. Men jag fick i alla fall umgås med fina familjen, och det var ju faktiskt det viktigaste.

Vide med sin morfar.

Vide på promenad med mormor och morfar.



Nu: sen middag, Grey's anatomy, lite godis och sedan välbehövlig sömn. Finfint.

Alla dansar och jag tänker: är du också själv? Var är du ikväll?

Nej. Ibland blir mina känslor och tankar okontrollerbara och hur mycket logiken längst bak i huvudet än skriker "Sandra, lägg ner, du är dum i huvudet!" så kan jag inte bete mig normalt, kan inte tänka normalt, kan inte känna normalt. När ska jag någonsin bli vuxen? När ska jag sluta vara dark and twisty? När ska jag släppa taget om krokbensläggande hjärnspöken?

Det finns ju inte ens något att obsessa över längre. Allt har löst sig, allt är precis som det ska vara. Livet är tamigtusan helt fantastiskt justprecisnu. Så varför går jag omkring med känslan av att leva men vänta på smällen?

Idiotsandra. Nu ska jag sova.

Vem vet hur länge vi har varandra?

Nu. Just precis nu. I just det här ögonblicket känns livet så otroligt värdefullt.

Vide är inne i en helt fantastisk period just nu. Han är glad, pigg, sover ordentligt på nätterna, äter ordentligt på dagarna, sysselsätter sig själv för det mesta, hänger inte och klänger i min famn konstant... Naturligtvis är jag medveten om att perioderna avlöser varandra och att klängfaser alltid är återkommande, men just nu njuter jag av varenda sekund.

Sommarkurserna går... bättre än väntat. Jag är fortfarande tveksam till om jag verkligen kommer att kunna slutföra alla tre, men jag gör så gott jag kan och än så länge räcker jag till. Det är en fin känsla.

Jesper är nu ledig i två dagar, vädret är fint och lägenheten ser inte ut som ett bombnedslag. Dessutom är finaste I & J hemma i Sverige igen, och jag längtar efter att få träffa dem de närmaste dagarna. Vi har så många sommarkvällar att ta igen.

Jag vet att allt kan vända på en millisekund. Jag har lärt mig att aldrig ta någonting för givet. Men jag vet också att en negativ inställning aldrig kan hjälpa, så jag tänker ta vara på varenda liten glädjestund jag får nu. Det har varit alldeles för få glädjestunder den här sommaren. Jag tycker någonstans att jag förtjänar ett par stycken nu.

Jag är rädd för er.

Ibland tänker jag mig att första steget mot att bli mer social kanske skulle kunna vara att kommentera fler bloggar. Det är inte i första hand det jag menar med att jag vill bli mer social, men det kunde ju vara ett steg på vägen mot att bli social på riktigt.

Men vet ni? Jag tror att jag på allvar har lite social fobi även i bloggvärlden.

Jag försöker ibland. Bestämmer mig för att "nu ska jag minsann kommentera varenda blogg jag hamnar på med genomtänkta smarta kommentarer", men oftast finner jag bara att jag inte har något jag vill säga. Jag känner mig enbart obekväm. Stora bloggar med flera hundra bloglovin-prenumeranter skrämmer mig. Ofta är de blogginnehavarna antingen arroganta eller överpretentiösa, och sådant klarar jag mig faktiskt utan.

Men även små fina bloggar har jag svårt att kommentera. "Nej usch, kommer de tycka att jag tränger mig på nu? Jag har ju inget att komma med, lika bra att bara läsa och vara tyst". Idiotiskt? Klart som tusan att jag vet att det är idiotiskt. Alla blir väl glada av kommentarer liksom (så länge de inte är elaka såklart, men jag brukar inte ha för vana att slänga ur mig elaka kommentarer till folk.)

Det är bara att inse. Jag är folkskygg. Jag är rädd för er. Och varenda bloggkommentar jag lyckas åstadkomma är en inre kamp för mig. För att inte tala om hur det ser ut i verkligenheten. Det är ett problem, men det är ett problem jag har bestämt mig för att övervinna.

I augusti börjar jag på sjuksköterskeutbildningen. Det kommer att bli tufft på så många nivåer, men min största utmaning ligger faktiskt i att komma över min rädsla för andra människor. Men jag ska klara det. Och det ska bli så underbart skönt! För det här med att inte våga prata med folk... Det är ett jävla fängelse.

Jag vill inte verka jobbig eller så

Återigen: jag klarar inte av när saker inte blir som jag tänkt mig.
Jag är väl medveten om att min lilla vilja är ganska lite värd i sammanhanget, men ändå kan jag inte låta bli att känna att jag vill inte behöva lida för att någon annan beter sig som en idiot. Men det gör jag såklart. Lider. Tillåter att mina planer ändras i sista minuten, hur dåligt jag än mår av det. För jag är inte gjord av sten. (Även om man kan tro det ibland).

Och det var dagens krypto.

-

För övrigt gillar jag inte riktigt det faktum att min son blir helt paralyserad så fort Siba-reklamen kommer på TV. (Ni vet den där irriterande I Faabians Väääärld med göteborgaren med alldeles för mycket solskydd på näsan?). Han släpper allt han leker med och bara stirrar på TVn som i trans. Till och med när vi befinner oss i ett annat rum och han alltså bara HÖR reklamen. Inte okej. Inte okej.

Dom kommer kliva på mig, dom kommer kliva på mig igen

Det är något särskilt med just kvällspromenader. Kanske är det det faktum att det nästan aldrig blir några sådana längre. Man saknar sånt som man inte har, och så vidare. Men det är också hur luften plötsligt blir annorlunda, hur ljuset faller och gör skuggorna längre, hur trädtopparna blir guldfärgade av solstrålarna. Och så något mer, något som inte går att sätta fingret på riktigt. För att sammanfatta - jag älskar kvällspromenader.

Just igårkväll hade Vide kastat om sina sömnrutiner litegrann, så det fanns ingen möjlighet att få honom att somna som vanligt vid 20. Så då tog vi en riktigt fin promenad istället. Man får passa på när tillfälle ges...

Jag gillar och ogillar hur insikter liksom kommer på löpande band när man är ute och går i kvällssolen. Gårdagens insikter:

1. Jag måste bli mer social.

2. Jag måste sluta låta människor kliva på mig.

3. Jag har ingen aning om hur man gör.

Tips mottages tacksamt!

I've got you under my skin

Läkarbesöket ur världen och nu ligger 100 tabletter Tetralysal och väntar på att bli uppätna tills min "riktiga" läkare kommer tillbaka från semestern. Det känns rätt bra ändå. Förhoppningsvis räcker detta så att jag slipper ett läkarbesök till. (Hej jag är livrädd för att behöva gå på Roaccutan igen.) Åtminstone lär det väl bromsa utvecklingen så att det inte blir värre. Hoppas.

-

Annars rullar väl livet på. Lilla A's operation verkar ha varit lyckad, och här på hemmaplan är jag mest bara ganska less på att Jesper aldrig är hemma. Jag saknar honom. Det här trodde jag väl aldrig att jag skulle säga men - jag längtar litegrann till hösten. Längtar efter att få lämna över föräldraledigheten till Jesper, längtar efter att få gå iväg någonstans själv om dagarna. Längtar inte efter kylan och mörkret dock. Men man kan ju inte få allt...

But now and then when I look into the mirror, all I see is a big mistake

Igår när vi stod och väntade på att The Ark skulle inta scenen, kom en tant i 70-årsåldern fram till mig och sa att "förlåt mig men jag måste bara säga att jag tycker att du ser så himla söt ut, det tycker jag." och jag tror aldrig att en främlings ord har kommit vid en mer lämplig tidpunkt. Alldeles som om hon visste att jag duckar eller flyr fältet varje gång jag ser en spegel nuförtiden. Alldeles som om hon visste att jag ofta känner mig för ful och värdelös för att överhuvudtaget vistas bland andra människor. Alldeles som om hon förstod.

Tänk om människor visste vilken enorm skillnad de kan göra.

Gårdagen var för övrigt riktigt fin. The Ark var något av en besvikelse (sist jag såg dem var 2005 och de var gudar. Igår kändes de mest... trötta.) men Marina var världens finaste och efter konserten satt vi uppe och spelade vinylskivor, drack vin och pratade tills natten övergick i morgon. Det blev inte många timmars sömn och idag är jag mer död än levande men det var värt det, alltihop.

Ikväll är Jesper och Vide barnvakter hos kusinerna, så jag har lägenheten för mig själv hela kvällen. Jag hade tänkt att jag skulle skriva, plugga och kanske till och med ta några ackord på gitarren, men nu funderar jag på om jag inte ska ta en tidig sänggång istället. Välbehövligt, men fy så tråkigt...