Vad händer? Jag har alltid (nåja, de senaste 8-10 åren eller så) sett bloggande/nätdagboksskrivande som en naturlig del i min vardag. Mitt sätt att bearbeta mina tankar. Jag har alltid varit mån om att ha ett arkiv att bläddra tillbaka i, för att inga minnen/tankar/vardagstramserier ska gå förlorade. Och plötsligt går det inte längre. Jag får inte fram något alls, och bloggen förblir ouppdaterad. Det känns sorgligt. Jag vill inte att den här hösten ska gå förlorad i mitt minne, det händer alldeles för mycket värdefulla saker just nu och jag vill minnas dem!
Så hej&hå, bort med allt vad prestationsångest heter! Nu skriver jag bara, oavsett om det blir intressant att läsa eller inte. Sådetså.
Idag har jag lyssnat på en fantastiskt intressant föreläsning om barn och vårdande av barn, nästan börjat gråta mitt framför ögonen på föreläsaren (öh, föräldrahormoner, räcker det inte nu?), ätit en halv kexchoklad efter att ha trånat efter den i ungefär två veckor eller så, försökt läsa Bilbo - en hobbits äventyr men somnat i soffan, pratat bort en timme i telefon med mina fina föräldrar, lyssnat på White Stripes, läst årets stora nyhet och nästan slutat andas, tyckt synd om Vide som håller på att få fler tänder (besvärliga den här gången), kramat honom lite extra mycket, kramat Jesper lite extra mycket, och gillat livet helt enkelt. Måndagströttheten till trots.
4 kommentarer:
tror vi tänker på samma nyhet? kunde heller inte andas...
blir jättenyfiken över den där nyheten.. och ja, glöm prestationsångesten! det är alltid intressant när du har uppdaterat bloggen!
skriv på du bara! :)
Prestationsångest är förödande. Otroligt! Ju oftare man kan släppa den desto bättre. Tycker du gör helt rätt. Skriv, bara skriv! Kram
Skicka en kommentar