Jag har för längesedan ställt diagnosen "politiskt deprimerad" på mig själv. Jag vill bara dunka huvudet i en betongvägg så fort någon ens nämner Fredrik Reinfeldt. Jag har tröttnat på att försöka få ignoranta människor att förstå det här med jämställdhet och solidaritet, orkar knappt ens dra en djup suck när argumentet "det ska löööna sig att aaarbeta" förs på tal. (Som om pengar vore det viktigaste här i livet. Och dessutom: inte behöver man göra livet surt för den relativt stora andelen människor som inte KAN arbeta, bara för att de redan lyckligt lottade ska få det ännu bättre? Vansinne). Jag orkar bara inte med idiotin längre.
Och så internationella kvinnodagen. En viktig dag som jag inte orkar engagera mig i - för jag letar bara efter betongväggar att dunka huvudet i så fort alla dessa okunniga människor öppnar munnen. Det känns inte lönt att ens försöka. Som sagt. Politiskt deprimerad.
Istället har jag spenderat dagen med att få förnyad energi av fantastiska kvinnor på palliativa vårdenheten, känt att jag så sakteliga börjar få lite koll på läget och framförallt: välkomnat Vides lille kusin Elvin till världen. Mamma Jenny är en riktig kämpe, dagen till ära. <3
3 kommentarer:
Politiskt deprimerad, där har vi det. Jag blev en gång i tiden politiskt utbränd och har nog inte återhämtat mig än.
haha åh.. bloglovin kanske inte gillar mig.
Men ja, det kanske är rätta ordet. Politiskt deprimerad.
När jag kom till jobbet igår så sa smartskaftet till kollega att han kunde ta disken och allt städ som skulle göras, "eftersom det är ju kvinnornas dag idag, vi män har tydligen våra årets alla andra dagar".
Du ville jag vända på klacken och gå hem. Eller lägga mig på golvet och dunka nävarna i golvet. Istället så suckade jag, skakade på huvudet och höll käften. Jag orkade inte.
Skicka en kommentar