Jag har ingenting att ge dig, men jag ber dig, stanna kvar hos mig

Och idag har det ju varit vi i sju år. Det är sju år sedan vi satt på en bänk vid fotbollsplanen och jag lutade mig mot hans axel och han lade sitt huvud på mitt och det blev en jordbävning i mitt inre. Sju år sedan vi satt i min säng i ett lila barndomsrum och lyssnade på Kent - Du & jag Döden - och den kom. Kyssen. Den helt perfekta. Mjuk, len, inte för mycket tunga. Jag minns hur det överraskade mig hur två läppar kunde passa så bra ihop. Sju år sedan jag bestämde mig för att jag hellre blir ensam än lycklig med någon annan.

Och dagen till ära har han jobbat, jag har pluggat och varit en trött och sur flickvän och han har varit en trött och sur pojkvän och jag har haft ont i magen och inte alls velat äta den franska omeletten han lagade till middag och imorgon står klockan på 05.00 igen så jag måste sova tidigt. En ganska dålig sjuårsdag med andra ord. Men inatt somnar jag i hans famn, precis som för sju år sedan, och kanske vaknar vi till en bättre dag och det är faktiskt det bästa av allt. Alla de där dagarna emellan årsdagarna. Livet och så vidare. Det finns ingen annan jag hellre delar det med.

Jesper i sin sjuårsdagspresent som jag trots allt lyckades hinna springa ner på stan och köpa. (Där sprang jag för övrigt in i Amanda och det blev en spontanfika och trevlig pratstund, men det är ju en helt annan historia).