För en tystnad mellan väggarna som skar genom cement

Idag vaknade jag och trodde att jag skulle dö. Huvudvärk på den nivån är inte att leka med. Följaktligen spenderades den här tisdagen i huvudsak i sängen. Efter en promenad i eftermiddagssolen med världens finaste killar, kändes det dock något lättare att andas.

Nu sitter jag i köket och iakttar Jesper i smyg när han rör om i grytorna, lyssnar på Lars Winnerbäck (fick en nytändning efter helgens TV-program - jag har alltid tyckt att den mannen är fantastisk, men det var alldeles som att jag hade glömt och plötsligt blev påmind.) och ska väl alldeles strax ta tag i den där omöjliga hemtentan igen. (Hejvärldenslängstamening!)

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem

Där är himlen lite närmre för mig

Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt

Dit kan jag gå och sakna dig

Dit kan jag gå och sakna dig