Ett tomt fodral, för ingen frågar nånsin mig om min gitarr som är så tung, den ger mig blåsor och den plågar mig, påminner mig om att jag aldrig har gjort rätt för mig, att jag aldrig lärt mig spela på den

Jag sa ju mer eller mindre att det skulle bli en liten bloggpaus här, förutsatt att det inte hände något radikalt. Och vet ni? Det gjorde det idag. Idag har jag nämligen dammat av gitarren!

Det här med mitt gitarrspelande - jag spelar ungefär aldrig längre. Mest för att jag blir less på mig själv. Det är helt enkelt inte roligt att spela när man aldrig utvecklas. Å andra sidan kan man kanske inte förvänta sig att man ska utvecklas om man aldrig spelar. Det har blivit något av en ond spiral över det hela. Så gitarren har mer eller mindre stått och samlat damm de senaste två åren. Tills idag.

Jag tog upp den. Dammade av den lite. Spelade Damien Rices Cannonball och ska jag berätta en sak? Det var så himla roligt! Jag vidhåller fortfarande bestämt att jag inte kan spela - men för första gången på länge så gjorde det ingenting! Nu ömmar mina fingrar (mina förhårdnader har försvunnit under mitt långalånga uppehåll), men det är en trevlig smärta. Det här vill jag verkligen återuppta.

Bild från senaste gången jag spelade. Ungefär ett år sedan tror jag bestämt, att döma av storleken på mina enorma amningsbröst (ursäkta olämplighetsgraden i denna bildtext för övrigt, men jag är lite fascinerad själv).