Om maktlöshet

Jag och Vide har många ensamma dagar tillsammans när Jesper jobbar. Ofta tycker jag att det är underbart. Jag får känna den där mamma-son-samhörigheten som ju faktiskt inte blir på samma sätt när man är tre. Men... Ibland känner jag mig så maktlös när jag är själv.

Ikväll stod Vide och lekte vid vardagsrumsbordet (som har två "våningar") och plötsligt ramlar han och slår i partiet runt ögonen med buller och brak i "undervåningen" på bordet. Jag är tveksam till om han någonsin slagit sig så hårt tidigare (och då har min käre son drullat i golvet många gånger). Hjärtskärande skrik, krokodiltårar, en otröstlig Videung och en panikslagen mamma. Han skrek på ett sätt som jag faktiskt inte tror att jag hört honom skrika tidigare. Evigheten som gick innan han lugnade sig, när jag faktiskt inte visste hur illa han egentligen hade slagit sig, var outhärdlig.

Tankarna som snurrade runt i mitt huvud i stil med "Herregud herregud, det här låter inte som vanligt, herregud, hur illa har han slagit sig? Herregud herregud, tänk om jag måste åka till akuten, herregud herregud, Jesper jobbar ju ensam på sin avdelning, han kan ju inte komma ifrån, herregud herregud, vi ju ingen bil, herregud, ska man ringa 112? Herregud herregud, min son får inte dö, och inte bli blind heller, herregud, nu börjar jag också gråta, aaaaah" kan tyckas överdrivna och rentav löjeväckande såhär i efterhand, men just då var de verkliga. Just då kunde jag inte trösta mitt barn, och det gjorde så obeskrivligt ont i mig. Tänk om jag hade haft någon där som hade kunnat säga åt mig att "Lugna ner dig Sandra, din son är trött och hungrig och då blir alla motgångar så mycket större, det vet du ju, du är ju likadan. Fortsätt bara trösta så kommer han snart att ha glömt det här", då hade jag ju kunnat besparas såå mycket lidande.

Det är en hemsk känsla att känna sig maktlös. Och jag vet inte om man någonsin kan föreställa sig vidden av maktlöshet innan man haft ett otröstligt barn i sin famn. Jag hade då aldrig kunnat...

Finaste lilla skrutt.

Nåja. Efter en flaska mat och ett rejält pusskalas, sover han nu gott. Vi har haft en fin dag hemma hos Vides farmor, och imorgon jobbar Jesper bara ett 5-timmarspass, så då får vi umgås ordentligt alla tre. Helt okej tycker jag!