Ibland så dör jag litegrann när du halkar med din tunga på en bokstav i mitt namn

Var var jag då jag behövdes?
Var var jag då hon var svag?
Var var jag då hennes livsvilja
tog ledigt för ett tag?

Var var jag då hennes gnista
tycktes slockna och dö ut?
Var är min olyckssyster?
Låt det inte vara slut...

/Lisa Ekdahl.

-

Lyssnar på Olyckssyster och läser gamla blogginlägg och känner det där hjärtsnörpet.
Jag skulle vara tyst, det lovade jag mig själv, men ibland orkar jag inte hålla mina egna löften. När jag tänker efter är det ytterst sällan jag håller löften som jag gett mig själv. Vid ännu närmare eftertanke... har det någonsin hänt?

Jag minns en av de första gångerna vi träffades. Någon av oss började nynna på en kent-låt, den andra började nynna med, och så vred vi oss på asfalten av skratt, inget kunde röra oss inatt, åtminstone var det något liknande vi sjöng, men jo, vred oss av skratt gjorde vi nog, och jag minns det som att människor vände sig om och stirrade och jag kunde inte bry mig för jag hade hittat min olyckssyster.

Jag skulle vilja skriva sida efter sida om hur allt förändras, hur vänskapsrelationerna förändras, när det här med barn kommer in i bilden. Men, jag är så rädd att mina avsikter skulle missförstås. Jag vill inte beskylla någon för något (det skulle vara mig själv i så fall) men jag är rädd att det skulle verka så. Som att jag anklagar. När det i själva verket är precis tvärtom. Du kan aldrig ana hur det egentligen ligger till. Du kan aldrig ana hur stor del av min tankeverksamhet som på ett eller annat sätt innefattar dig. Du kan aldrig ana hur väl jag tänker om dig. Hur mycket jag håller av dig. Du kan aldrig ana.

Nej för tusan. Nu blir det sådär sentimentalt igen. Och långt, så in i bängen.
Kanske blir det delete-knappen ändå. Såhär privat kanske man inte ska vara, egentligen.