Det finns inga ord. Ändå kan jag inte vara tyst.
I skrivande stund är dödssiffran på norska Utöya uppe i 84.
84 ungdomar som samlats på ett läger, förenade av viljan att göra världen bättre. Viljan att se till att just den här sortens hat inte ska existera. 84 ungdomar som, trots att många inte ens hade rösträtt, ville engagera sig. Ville göra skillnad. Och så händer detta.
Jag har gråtit. Jag har mått illa. Jag har nästan tvångskramat min son när jag insåg att det skulle kunna vara han, om 15 år. Mina tankar har gått till alla stackars föräldrar som förlorat sina älskade barn. Jag kan inte ens föreställa mig sorgen. Orkar inte föreställa mig. Börjar gråta bara av tanken.
Idag kommer jag att krama min son ännu mer än vanligt.
5 kommentarer:
Varje gång jag är nära på att börja tänka på hur fruktansvärt det egentligen är så känner jag att jag kommer bryta ihop. Totalt. Så jag tränger undan det, orkar inte ta det där sammanbrottet. Använder min skyddsfasad. Vet inte om det är rätt sätt att hantera sådant här, men jag blir helt galen av att tänka på hur helt jävla idiotiskt uppochner-vänd världen är. Jag kan knappt prata om det för jag finner inga adjektiv starka nog för att ens försöka beskriva hatet jag känner. Och sorgen. Och förtvivlan.
"Fan..." är väl det närmsta jag kan komma.
Jag tänker så på föräldrarna till alla ungdomarna. Och på ungdomarna som såg sina kompoisar bli ihjälskjutna. Och på skräcken de måste ha känt när mördaren riktade vapnet mot dem. Usch, det gör för ont.
replica bags online uae best replica bags online 2018 7a replica bags
great site replica bags navigate to these guys high replica bags visit this page gucci replica handbags
next luxury replica bags additional hints louis vuitton replica read what he said Louis Vuitton fake Bags
Skicka en kommentar