Nere vid strömmen i drömmen

Idag åker jag och Vide till Norrköping. Själva, för första gången. Jag är minst sagt nervös. Det mesta känns rätt läskigt. Resan, nätterna, det totala ansvaret som jag ju är van vid att dela större delen av tiden. Hur jag ska orka hålla humöret uppe när jag inte har någon som kan byta av emellanåt. Hur jag ska klara av vissa vetabättretyper när jag ensam måste stå upp för mitt sätt att vara förälder. Allt sånt där. Men jag tror också att det är nyttigt för oss. Eller för mig, framförallt. Jag har ganska lätt för att ta den bekväma vägen ibland. Det kan man ju inte göra hela livet. Och föräldraskap handlar ju (bland mycket annat) om att kasta sig in i saker som man tycker är rentutsagt skitläskiga.

Dessutom ska det bli underbart att spendera midsommar med min fina familj, vandra runt i industrilandskapet och bara trivas.