Ask me, I won't say no, how could I?

Vilka roliga frågor ni ställde! Frågor som gick att svara mer än ja eller nej på - flera av mina svar blev kortare uppsatser. Kul! Nu har jag sammanställt frågorna och svaren, here it comes:

Vill du ha fler barn?

Oj, här går vi ut hårt. Ja det vill jag. Men det ligger några år framåt i tiden. Först vill jag utbilda mig till mitt drömjobb och hinna jobba ett tag (för helt ärligt, att leva på föräldrapenningens lägstanivå är inget jag rekommenderar någon) och samtidigt vill jag kunna ge Vide den odelade uppmärksamheten han förtjänar så länge det bara är möjligt.

På tal om vardagslyx, vad mer är vardagslyx för dig? Kan du beskriva hur en dag full av vardagslyx skulle se ut?

Åh, en hel dag full med vardagslyx… Jag skulle vakna och känna mig utvilad. Bara en sådan sak! Sedan skulle jag bli serverad en god frukost, helst bestående av ägg, en smörgås med ost, tomat och gurka på och ett glas O’boy eller juice. Mmm! Sedan skulle jag leka och sjunga med en glad Vide hela förmiddagen.
Vid lunchtid skulle exempelvis hans farmor eller mormor hämta honom för att ta hand om honom under dagen, och samtidigt lämna en bil till mig och Jesper. Vi skulle få tid till att storstäda lägenheten, åka och handla och fylla frysen med mat. Någonstans däremellan skulle vi äta sushi, eller möjligtvis Burger King. (Jag har ett osunt kärleksförhållande till just Burger King).
När allt det där var avklarat skulle jag sätta mig på balkongen i solskenet och läsa en bok i lugn och ro. Kanske skriva lite. Ta en promenad. Någonstans på eftermiddagen/kvällen skulle Vide komma tillbaka, han skulle vara på solskenshumör och äta sin gröt utan att kasta den på sin mamma. Sedan skulle han somna klockan 19 utan minsta lilla skrik och sova hela natten. Då skulle jag och Jesper äta någon god mat (som ni märker är god mat en av de största grejerna jag önskar mig när det handlar om att lyxa till det), dricka ett varsitt glas vin kanske, titta på någon bra film och sedan sitta på balkongen med tända ljus och prata halva natten. Det vore en mysig dag, det!

Hur går det med skrivandet och målandet? Hinner du med det mitt i allt mammeri? :)

Jodå, jag försöker! Målandet blir lite bökigt nu när Vide är så pass stor att han börjar bli nyfiken på precis allt jag gör. Ögon i nacken är det som gäller, så att han inte får för sig att äta upp en färgtub till exempel. Men skrivandet går lite bättre! Häromveckan gjorde jag en tavla med dikt och layout (i Indesign såklart ;) ) till mina systerdöttrar i doppresent. Det blev uppskattat och kändes roligt. Annars skriver jag mest noveller och ostrukturerade tankar åt dikthållet. Om jag hinner med det? Knappt. Men man får ta sig tid. :)

Också får du gärna berätta om var ”Regnsjuk” kommer ifrån, eller hur du kom på det.

Åh, egentligen är jag lite motvillig till att förklara hur jag tänker när det gäller ord. Jag tycker om att låta folk få ha sina egna tolkningar. Dessutom är det lite tvetydigt även i mitt huvud. Men okej.

Till att börja med har jag en dragning till själva ordet. Det brukar användas för att beskriva att ”jodå, just nu kanske det är uppehåll, men där borta tornar några moln upp sig och snartsnart kommer de hit och då bryter helvetet löst”. En slags bristningsgräns, på flera nivåer. Det tycker jag om.

Dessutom beskriver ordet hur jag mår under gråa regniga söndagar. Jag är en sådan som emellanåt låter hela världen rasa samman när världen utanför är grå. Jag blir regnsjuk. Samtidigt finns det en liten liten del av mig som någonstans njuter av melankolin i ett ihållande regn, som tycker att det är vackert. Helt friskt är det ju inte. Så det är också... regnsjukt.

Var kommer dina rubriker ifrån?

Inläggrubrikerna antar jag att du menar? För det mesta är det låttexter, låttitlar, något som på ett eller annat vis hänger ihop med det jag skriver, även om kopplingen egentligen bara finns i mitt huvud. Ibland hänger det bara ihop med att det är den låten jag lyssnar på för tillfället, men oftast finns det en koppling, som sagt. Men ibland får jag idétorka och då kan rubrikerna bli lite vad som helst.

Vad anser du om vänsterpartiets förslag att man ska lagstadga om att föräldrar ska dela lika på föräldraledigheten?

Jag är väldigt kluven i den frågan. Jag förstår absolut poängen. Om vi ska uppnå mer jämställdhet på arbetsmarknaden så behöver vi få bukt med problemet att kvinnor oftast tar ut mer föräldraledighet än männen. Dessutom tror jag att det kan vara bra ur anknytningssynpunkt att båda föräldrarna får lika mycket tid hemma med sina barn. Men jag känner också att det vore fel att lagstadga om det. Männen ska VILJA vara hemma med sitt nyfödda barn, de ska vilja det så mycket att den ekonomiska biten inte spelar någon roll. Men det är ju inte så lätt alla gånger. Någonstans känner jag att man måste få avgöra själv vad som fungerar bäst för ens egen familj.

Om jag ska dra upp min och Jespers situation, så hade det aldrig fungerat för oss att dela lika på föräldraledigheten. Jag har inte haft något jobb eller studier att gå tillbaka till förrän nu till hösten, och Jesper har ändå kunnat vara hemma nästintill precis lika mycket som jag, eftersom han pluggat på distans. Eftersom han ändå varit hemma så har den logiska lösningen varit att jag tagit föräldrapenningen och han sitt studiemedel. Nästa gång vi får barn så kommer vi dock att dela lika på föräldraledigheten, för det ÄR trots allt det jag vill att man ska göra, rent principiellt.

Men jag måste säga att en VIKTIGARE reform vad gäller föräldraförsäkringen, är ju att se till att både föräldrarna får vara hemma SAMTIDIGT bra mycket längre än 10 dagar efter förlossningen. Gärna ett par månader. Det tror jag är enormt viktigt för att den arbetande föräldern (oftast papporna som det ser ut idag) ska kunna få en bra anknytning till sitt barn. Jag hör ofta om mammor som klagar på att papporna inte tar tillräckligt med ansvar för barnen. Med dagens regler – är det konstigt?

Av de länder du besökt (om du varit utomlands), vilket vill du absolut inte besöka igen och varför? Och vilket land kan du inte vänta på att få besöka igen?

Oj. Hm. Jag måste säga att Turkiet inte känns så lockande att besöka igen. Tillfälligheter har gjort att jag varit där tre gånger, så det känns ganska gjort. Dessutom fick jag lite avsmak när jag dels blev sjuk i någon salmonellahistoria, och dels blev utskälld av en skoaffärsinnehavare som nästan höll på att ge mig en örfil för att jag ångrade mig och inte ville köpa en sko som jag hade provat. Kändes inte så värst gästvänligt.

Ett land som jag VERKLIGEN vill besöka igen är svårt att välja bland de underbara platser jag varit på. England, Irland och USA känns som att jag verkligen vill komma tillbaka till.

Berätta om hur du och the man in your life träffades :) Love-stories är aldrig någonsin fel :)

Åh, den här historien känner jag mig av någon anledning aldrig riktigt bekväm med att berätta. Lite skämsfaktor att vi träffades över Internet kanske. Men okej, historien:

 Jag och en kompis var på Where The Action Is i Göteborg 2004. Där såg jag en kille som var söt. Det skulle egentligen inte ha så mycket med saken att göra, om det inte vore för att jag ett halvår senare tittade in på en profil på helgon.net (kommer ni ihåg den hemska communityn?) och såg samma människa där. Trodde jag. Vi började prata. Men det visade sig ju ganska snabbt att han inte alls hade befunnit sig i Göteborg vid den tidpunkten. Vi pratade ändå vidare. Ingen av oss hade någon som helst tanke på att träffa Vårt Livs Kärlek då. Jag bodde i Norrköping, han i Norberg. Jag tyckte han var en dryg översittare, han tyckte nog att jag var lite småkorkad. Och jag tror att de där första intrycken kanske stämde till viss del? Jag fällde så många dumma kommentarer att jag fortfarande inte kan förstå att han tyckte att jag var värd att prata med. Kanske tänkte han att jag var rolig att driva med, på typiskt Jesper-vis. Som ni märker - inga romantiska tankar whatsoever.

Men efter ett tag insåg vi väl båda två att de där långa nätterna på MSN var något slags tecken på att vi tyckte om varandra. Så vi träffades en dag i Stockholm. Gick i skivaffärer, satt på café och pratade. När jag satt på tåget hem till Norrköping igen lyssnade jag på Chans med Kent och kände att jag ville träffa honom igen, så mycket att jag nästan grät. Jag skickade ett sms där jag skrev att 'hoppsan, jag håller nog på att bli kär i dig.' Jag fick ett svar där han skrev att 'hoppsan, jag håller nog på att bli kär i dig också.' Vi var 17 år då. Nu är vi 23 och hoppsan, vi är nog fortfarande kära.

Om jag tar och bokar en resa för att se The Ark i Västerås, skulle du då ha lust att träffas och kanske ta en fika någonstans i vimlet?

Skojar du? Ja ja ja! Kom kom kom!

Har du några favoritböcker, favoritförfattare?

Jag har många! Jag skulle kunna rabbla favoritböcker och författare i all evighet, det tar nästan aldrig slut. Men min absoluta favoritförfattare är utan tvekan Haruki Murakami, (särskilt  Norwegian Wood och Fågeln Som Vrider Upp Världen.) Annars älskar jag Johanna Nilsson (Rebell Med Frusna Fötter, Konsten Att Vara Ela), Erlend Loe (Naiv. Super.) och Maria Sveland (Bitterfittan, Att Springa). Bland många många andra.