Jag är lite avundsjuk på Den Unge Herrns förmåga att somna hur som helst.
-
Annars:
- har jag blivit förälskad i Sedative med Babyshambles.
- läser jag John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna och slås återigen av hur jag beundrar den människans språk. Det är egentligen inget speciellt, och ändå är det precis vad det är. Speciellt.
- funderar jag över hur det kan komma sig att engelsmännen är så mycket mer benägna att göra uppror än vi. Tycker att det är lite småsorgligt. Inte för att jag vill ha en massa upplopp här, absolut inte. Men är det inte lite tragiskt att vi svenskar är så förbaskat nöjda att vi inte ens förstår när det faktiskt är dags att säga ifrån, för vårt eget bästa?
- gråter jag en liten skvätt över att Lars Ohly avgår som partiledare.
- letar jag efter nappar hela dagarna.
- hittar jag plötsligt nappar i våra skor och skrattar lite över det oförutsägbara i att ha ett barn som plötsligt går för egen maskin.
- beundrar jag min sons enorma viljestyrka och undrar vem han egentligen fått den ifrån...
- tänker jag att det här med bloggeriet var bättre förr. Men skam den som ger sig!
4 kommentarer:
jag såg/hörde babyshambles en gång för länge sen på mosebacke i stockholm. det var innan jag visste vilka de var... fattade inte det förrän långt senare.
nej, jag menade att jag såg/hörde the libertines och att det inte var förrän jag hörde babyshambles som jag fattade vilka de var.
Göllungen!
Åh, Sedative, jag älskar den. Jag hade hört den en hel massa gånger innan det plötsligt slog mig hur fantastisk den är. Det var på P&L för två år sedan och jag grät lite :)
Håller med dig om det här med svenskar och den svenska mentaliteten... Det är lite som det där med ett förhållande när man aldrig bråkar. Fint om det absolut inte finns något att bråka eller diskutera om, men gör det det så är det ju bättre att det framförs, så att säga...
Och söt bild hörredu! Kram
Skicka en kommentar