Jag och min hypokondri alltså. Här har jag gått i en vecka och haft dödsångest för att jag varit övertygad om att jag har cancer i de nedre regionerna (som vi så fint kan kalla det eftersom det här är en offentlig blogg och det finns gränser för vad man får skriva här tydligen) och LÄTTNADEN som infann sig när jag fick förklarat för mig att jag inte alls har cancer utan en helt vanlig... Det behöver vi inte gå in på. Men den känslan. Åh.
Och så blev jag lite sur. En veckas dödsångest. Varför gör jag alltid såhär mot mig själv? Varför antar jag alltid att det värsta har drabbat mig? Tänk vad mycket lidande jag skulle kunna slippa om jag bara kunde sluta måla fan på väggen hela tiden. Nu slutar jag med det. Sådetså.
-
Nu tänker jag strunta i det enorma diskberget ute i köket och läsa en bok istället. Den här måndagen blev visst väldigt fin till slut...
3 kommentarer:
Oj vad skönt att allt står rätt till! Skit i disken du det gör jag med!
kramis
Men fy vad hemskt att gå runt och tro att det är så illa! Men tur att det inte var SÅ farligt…
Jag hade bara fått veta att man ska dricka lite extra vatten när man ammar, men den här hungern kom som en chock...
Känner igen mig i det där. Tror alltid, alltid, det värsta.
Skicka en kommentar