Men ibland... Ibland bara bryts det, mitt i all skit.
Exempelvis kan man åka på att få göra sitt mardrömsmoment (byta central venkateter) på den praktiska examinationen och tänka att helvetesjävlaskitjagärheltkörd, och så bara POFF så klarar man skiten med bravur och får slutomdömet "jättegodkänd" från läraren och DÅ, mina vänner. Då skrattar man, då dansar man i korridoren, då bubblar lyckan över så att man vill kräkas. På ett bra sätt. Då känns livet sådär vackert igen, som det inte gjort på sisådär en månads tid.
Och då kan det också eventuellt hända att man känner sig lite schizofren, lite dumt naiv och lite borderline sådär, MEN då känns det ändå helt okej.
För såhär är det: För första gången på flera veckor kan jag känna att jag kanske inte är så värdelös som jag tror, trots allt.
Och då... Då kan det hända att man byter frekvens.
(och ja, detta måste väl kvalificera sig som ett av världens mest hyperaktiva blogginlägg, men det bjuder jag på)
(och ja, jag ser ut som hejkomochhjälp, men det bjuder jag också på)
1 kommentar:
Jag blir så varm i själen de gånger du själv kan känna att du är bra, att du behövs, betyder något. För mig är du ovärdelig.
Skicka en kommentar