Nostalgia strikes with strange powers - 2011 i text och bilder

Januari

Året började hoppfullt. Jag såg januari som något slags nystart och var övertygad om att det var nu jag skulle bli en bättre människa. Ni vet, allt det vanliga. Vara gladare, promenera oftare, bli en bättre mamma och flickvän… Det gick dock inte många januaridagar innan jag började störa mig på världen. Snöröjningen som inte fungerade (och när den väl fungerade så kom det ny snö som följdes av ännu mera snökaos), vänner som var långt borta, en hjärna som var amnings-virrig, en pojkvän som hade praktik och var borta alldeles för mycket, acnebölder och fan och hans moster och plötsligt avskydde jag januari av hela mitt hjärta. Vändningen kom när jag gick på fina Jennys sjuksköterskeexamen – som en blixt från klar himmel insåg jag nämligen där och då att jag inte ville något hellre än att bli barnmorska. En rad andra fina saker hände: jag fick se världens minsta systerdöttrar för första gången, träffa underbaraste Madeleine och Christoffer och Frank, och hundra timmar av bebismys förstås.

Februari

Vide fick sina första smakportioner, Jesper fick ett timvikariat på sin praktikplats och livet kändes väl helt okej, förutom att det fortfarande var vinter och jag tänkte alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag fyllde 23 och firade med god mat och stor familj. Jag fick för mig att jag skulle läsa en högskolekurs om barn- och ungdomslitteratur, men insåg ganska snabbt att det var onödigt att stressa upp sig över meningslösa studier mitt i all föräldraledighet. Alltså lät jag bli. Istället gick jag på anställningsintervju till ett jobb jag inte ville ha, och tackade nej när jag fick det. Grävde ner mig i saknad och ilska. Ibland är man inte riktigt klok…

Mars

Min fina Linnea kom på besök och vi spelade musik, målade, pratade och det var underbart att se hur mycket hon och Vide tyckte om varandra. Jag började ta körlektioner och befann mig i stort sett dagligen på körskolan eller bakom ratten. Håkan Juholt blev socialdemokratisk partiledare, våren började ta död på snödrivorna och jag var hoppfull. Men så hände Japankatastrofer med jordbävningar och krånglande kärnkraftverk, vår privatekonomi började strula, jag hade lite för många bollar i luften samtidigt och jag tappade tron på att någonting någonsin skulle ordna sig igen. Så melodramatiskt, kan jag tycka i efterhand. Jag och Jesper firade i alla fall en väldigt fin 6-årsdag med barnvakt över natten för första gången.

April

Den första april satte jag mig i en fräsig bil, körde till Eskilstuna och sladdade runt på en halkbana. Dagen därpå gjorde jag högskoleprovet och slog min tidigare poäng med hästlängder. Jag läste The Secret och snöade in på lagen om attraktion. Använde den dock på fel sätt under min första uppkörning och kuggade på grund av en löjlig (ickeexisterande, vill jag fortfarande hävda) 30-skylt. Jag grät floder, åkte till Norrköping och laddade batterierna. Kom tillbaka, gjorde om uppkörningen och klarade den galant. Lyckan var total. Andra fina saker: Håkan Hellström i Flygeln, vårkvällar på balkongen, Norwegian Wood på bio med Ida, ny frisyr (nåja) och en valborgsmässoafton i Norberg.

Maj

Jag bestämde mig för att jag skulle sluta göra saker så förbannat svårt, både för mig själv och för andra. Huruvida det verkligen föll sig som jag hade tänkt, det är en helt annan femma. Jag spenderade alldeles för mycket tid med att tänka fel tankar. Emellanåt försökte jag dock ta vara på vårvärmen (som snarare var sommarvärme ett tag) genom att ta långa promenader i blommiga klänningar och lyssna på I’m from Barcelona (Och Veronica Maggio, men den detaljen vill jag helst förtränga om vi säger så). Vide började krypa också, och det var som ett slag i magen att tiden går alldeles på tok för fort. Jag tröttnade på bloggkrångel och bestämde mig för att starta en ny blogg (och här är vi ju nu!). Jag gjorde också ett halvhjärtat försök att bli kvitt mitt sockerberoende. Inga kommentarer där. 

Juni

Jesper jobbade konstant, kändes det som. Jag påbörjade mina 3 (tre!) sommarkurser i ett sista desperat försök att skrapa ihop högskolepoäng för att kunna få studiemedel till hösten. Jag var ett vrak. Jag har vid ett par tillfällen liknat det vid en fördröjd förlossningsdepression (bara sisådär 8 månader försent). Jag var bitter, jag var ledsen, och under en period kunde jag inte glädjas över mitt barn. Vide vagnvägrade, jag satt inomhus hela dagarna, väntade på att Jesper skulle komma hem och såg sommaren flyga förbi utanför fönstret. Ungefär. Jag och Vide åkte själva till Norrköping över midsommar, och där bröt jag ihop totalt. Juni var en vidrig månad och jag vill aldrig må så dåligt igen. Jag och Jesper avslutade dock månaden med en ensamdag i Stockholm. Det var guld värt!

Juli

Bra början! Jag såg min antagligen sista The Ark-konsert någonsin, och i samband med det kom finaste Marina hit. Vi spelade vinylskivor, drack rödvin och skrattade tills det blev morgon. Definitivt en av årets höjdpunkter! Annars var det en hel del elände i juli också. Min minsta systerdotter A opererade hjärtat. Människor i min närhet svek varandra oförlåtligt. Min acne kom tillbaka med besked och jag var en hårsmån ifrån att få börja med Roaccutan igen. Anders Behring Breivik sköt ihjäl ett 80-tal ungdomar i Norge. Dessutom var jag fortfarande lite av ett vrak. Men så fick jag ett positivt antagningsbesked, jag glömde bort allt annat och lyckan var total. Ida och Jonathan kom hem från Spanien. Vide började gå på två ben och jag var i något slags chocktillstånd och konstant livrädd för att han skulle slå ihjäl sig. (Men okej, rätt så rejält stolt över min genialiska son var jag allt).

Augusti

Här någonstans började allt vända för mig. Jag började komma ur min största mentala svacka någonsin. Vissa saker som legat och gnagt i mig i över ett års tid började lösa sig. Ekonomin började ordna upp sig (nåja... allt är relativt). Under en kort period trodde jag att jag hade fått typ cancer eller aids och skulle dö, men det visade sig vara en sjukt icke-realistisk släng av hypokondri (med en viss inblandning av hormonrubbningar då). Vi våldgästade Madeleine och Christoffer och Frank igen och förfärades över Teletubbies på tvn. Jag hade en supermysig fikastund med Åsa. Sommaren avslutades med ett fantastiskt Popaganda och jag var… lycklig. Dagen därpå började jag sjuksköterskeprogrammet på MDH.

September

 

Att börja plugga alltså. Hur förklarar man vad en sådan sak kan göra med en människa? Jag fann plötsligt mig själv ta plats. Jag som aldrig tagit plats tidigare. Någonsin. Jag träffade så underbara människor (Amanda, Anna och Sindia – tack för alla skratt!) och för första gången någonsin så kände jag till 100% att jag hamnat rätt. Jag välkomnade höstsolen och virvellöv med öppna armar. Lämnade in en hemtenta 4 (fyra!) dagar innan deadline och det var väl ungefär det slutgiltiga beviset på min mentala förändring. Livet var fantastiskt.

Oktober

Vide fyllde 1 år. Jag förstod ingenting. I början av året var han en liten gnurgel som låg och knorrade i vår soffa, och plötsligt var han ett BARN, som både promenerade och dansade och kunde säga sitt namn. Stort liksom. Jag lyckades få tag på biljetter till Paul McCartney, och det var lite för surrealistiskt och alldeles på tok för stort för att jag ens skulle kunna känna lycka över det. Istället grävde jag ner näsan i världens flummigaste kurs, störde ihjäl mig på min ineffektiva studiegrupp och hade ungefär ett seminarium i veckan, och alla handlade om vårdteoretiker. Konstant frustration över detta, men också enormt mycket glädje, bland annat i form av vinkvällar med fina norrlänningar och det faktum att jag trots allt lärde mig väldigt mycket under den här tiden. Konstigaste händelsen i oktober var att Vide började på förskolan. Det är ju bara stora barn som går på förskola liksom.

November

November flög nästan förbi obemärkt. Fort gick det! Jag har inte så mycket fina minnen från november. En barnläkare som kommenterade min mage och trodde att jag var gravid (jag både skrattade och grät), Vides första magsjuka (rättare sagt: hela familjens första magsjuka), tentaplugg, mailvirus och så vidare. Inget allvarligt, men definitivt inte några guldkantsminnen. Utom möjligtvis det faktum att jag äntligen hittade en taklampa till vårt vardagsrum efter ungefär 1½ års intensivt letande…

December

Till en början: intensivt tentaplugg. Jag uppfattade knappt omvärlden. Men plötsligt var tentan över, den gick över förväntan. Och då var det ju dags för Paul McCartney i Globen, denna underbara händelse som jag mer eller mindre hade trängt bort i ett par månaders tid, till förmån för skolan alltså. Herrejävlar, är väl ungefär det enda jag kan säga om det. Jag kommer aldrig att behöva gå på en enda konsert igen, för ingenting kan någonsin vara lika fantastiskt. Jag blev dock brutalt nedtagen på jorden igen när den här familjen åkte på sin andra magsjuka på mindre än en månad. Men, jag återhämtade mig uppenbarligen från den också. Julen firades i Norrköping, med på tok för mycket mat och fullkomlig cirkus med min galna men fina familj. Den senaste veckan har varit… obeskrivlig. Och jag tror att vi nöjer oss med att säga så.

Sammanfattningsvis kan jag känna att 2011 var en emotionell berg- och dalbana utan dess like. Topparna var högre, men dalarna var också djupare än tidigare år. Men höstens intågande var definitivt en vändpunkt och jag hoppas att 2012 kommer att fortsätta i samma anda. Jag kommer inte att avlägga några nyårslöften - jag har aldrig kunnat hålla dem ändå. Men jag är övertygad om att 2012 kommer att vara ett år fyllt av lycka och kärlek. Och jag ska göra allt jag kan för att kunna omfamna de känslorna på det sätt de förtjänar att omfamnas.

Gott nytt år, fina ni!

I get a feeling when I look at you, wherever you go now I wanna be there too

Jag vaknade till ett meddelande om ett finfint tentaresultat. VG närmare bestämt. Jag tjöt rakt ut av lycka, och skrämde nog livet ur min stackars son när jag svängde honom i luften, runt runt i någon form av segerdans. Nej, särskilt rädd blev han nog inte. Han skrattade nästan lika mycket som jag. Knasig morsa. Men det var en fantastisk känsla.

De där fantastiska känslorna verkar för övrigt avlösa varandra på löpande band just nu. Jag måste ha hamnat på världens mest positiva frekvens (lagen om attraktion, försök motbevisa det, den som kan!) och nog tusan känns det som att det måste vara en bra utgångspunkt för ett nytt år.

På tal om det nya året: jag filar lite på en årskrönika över det gamla. Och vi får väl se, någonstans mellan anatomiplugg, familjemys och rödvinsfläckar borde den kanske kunna bli klar. Hoppas kan man alltid.

Oh drinking cheap wine to bossanova, you're a supernova in the sky

(bild lånad från http://graphicsfairy.blogspot.com)

Och bara för att alla ville veta:
julen och de senaste dagarna har varit fina och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med allt som rör sig i mitt huvud. Ni vet, ibland blir tankarna och känslorna lite för stora och komplett omöjliga att sätta ord på, hur gärna man än skulle vilja. Det är nog lika bra att låta bli. Hjärtat är bara en muskel och så vidare. (Men om det nu är sant - hur kan det rymma så mycket kärlek?)

If you want to see the world that's in me, you should know I'll always need him.

För en tid sedan efterfrågade fina Emeli en liten video på mig och gitarren. "Yeah right" tänkte jag och lät självkritiken flöda. Skulle jag verkligen visa alla hur hopplöst dålig jag är på att spela gitarr? Fy så pinsamt. Men så gick veckorna, och så tänkte jag att... Äsch. Det är lika bra att vara ärlig från början, så att ni inte får någon slags bild av att jag är bättre än jag egentligen är. Det kan ju bli ännu pinsammare. Dessutom är det kul att spela, och varför ska jag egentligen bry mig om vad andra människor tycker?

Och så, mina vänner, kommer det sig att ni (och särskilt Emeli) får en liten glimt av hur det kan se ut när jag försöker spela Laurel Musics No One Wants Forever. (Ursäkta kvaliteten och såvidare).

If you want to be alone here with me
You must understand my weakness
It's the way that he left me
And bereft me of my love without a warning
Without mourning, almost yawning


No one wants forever anymore
'Cause no one dares to try
No one wants endeavour like before


If you want to see the world that's in me
You should know I'll always need him
It's the way that I met him
There's no way that I could possibly forget him
Like he got me (and forgot me)


No one wants forever anymore
'Cause no one dares to try
No one wants endeavour like before


No one wants forever anymore
And no one wants to be there like I know I might have been
No one wants endeavour like before

Have yourself a merry little christmas, let your heart be light

Norrköpingsjul. Fint liv och så vidare.
Egentligen har jag ingen tid att blogga, men så tänkte jag att en julhälsning vore på sin plats, trots allt.

Så: ha det nu så gott, fina människor. Ät och drick gott, umgås med nära och kära, men glöm för guds skull inte att se efter alla brinnande ljus och ta det lugnt i trafiken om ni reser! Ge nu inte stackars katastroftänkande Sandra ännu mer att oroa sig över, okej? Okej. :)

God jul på er!

Well I know just as little about perfection

Min mage och jag är INTE bästa vänner för tillfället. Vi kan säga så.

Idag var jag på en halv föreläsning om hjärtat. Sjukt intressant och jag sörjer att jag missade andra halvan. Jag gick hem, sov en liten stund innan jag tvingade iväg mig själv till stan för lite sistaminutenjulklappsshopping (fint ord!) och en liten fika med Ida och Jonathan. Trevligt ändå, trots en grälsjuk mage. I övrigt har jag pluggat (eller mest legat på soffan med boken bredvid och låtsats plugga snarare. Men det räknas väl?) och sjungit grodsånger med Vide (som för övrigt kiknar av skratt när man kör upp grodhanddockan i ansiktet på honom och fladdrar lite. Hysteriskt roligt!)

Imorgon är det sista föreläsningen innan jul + lite egen julavslutning med fina pluggtjejor. Prima liv!

Reconsider me baby come on

Barnet sover. Ljusen är tända. Vi dricker apelsinläsk ur vinglas och jag tänker att kanskekanske överlevde jag även den här veckan, trots allt. Ganska fin känsla ändå.

However. Man kan säga att jag legat på latsidan när det gäller pluggandet efter den senaste veckan av missade föreläsningar, så i helgen tänker jag försöka ta igen en del av det. Jag ser verkligen fram emot att försöka lära mig själv hur kroppens celler och nervsystem fungerar. Ohja.

Del #2

Jag glömde visst att ta i trä igår, för endast två timmar efter att föregående inlägg publicerats så brakade helvetet löst för både mig och Finaste. För andra gången den senaste månaden har vi alltså sprungit i skytteltrafik mellan toaletten och sängen halva natten och jag tror inte att det blir mer ironi än så. Ska det verkligen vara på det här viset? Är det ens värt att ha barnet på förskola? Jag kan stå ut med förkylningar och feber, men magsjuka? Nej, det är för vidrigt. Nu får det vara nog med sådant ett tag tycker jag.

I can't believe it's happened to me

Mjaha. Sedan i måndags har vi haft lite sjukstuga hemma IGEN. Jag är minst sagt trött på det här med förskolebaciller. Än så länge har det dock bara varit videungen som mått dåligt, så jag hoppas på att vi andra slipper undan den här gången.

På tal om sjukdom: i februari börjar jag min praktik på en avdelning som minst sagt framkallar blandade känslor hos mig. Jag är både förväntansfull och fullständigt livrädd.

I thought I knew you, what did I know?

(Bild lånad från http://beatlesmagazine.blogspot.com)

Nu har jag försökt forma orden i mitt huvud sedan i lördagskväll, men det finns faktiskt ingen möjlighet för mig att försöka förklara hur det var, hur jag kände. Inga ord kan göra upplevelsen rättvisa och ingen kommer någonsin att förstå (utom möjligen Marina och Moa) men jag tänker försöka ändå. För det finns inte en chans i världen att jag tänker låta den där kvällen  passera obemärkt i den här bloggen.

Paul McCartney. Ni vet, när folk frågar vem som är ens favoritbeatle (obligatorisk fråga i musiksammanhang verkar det som) har jag nog ändå alltid svarat John. Inte för att Paul på något sätt varit dålig (verkligen inte, han har alltid kommit på en väldigt god andraplats) men för att jag alltid upplevt att han har varit en aning intetsägande medan John alltid hade... mer att säga. Om man ska överdriva lite (för det är ju trots allt så att jag alltid haft svårt att bestämma mig i den där frågan. Det har nog aldrig varit klockrent enkelt.).

I lördags andades vi plötsligt samma luft. Visserligen tillsammans med sisådär 13000 andra människor, men ändock... Samma luft. Endast sisådär 50 meter emellan oss. Ingenting hade kunnat förbereda mig på vad jag skulle känna när han, Sir Paul McCartney, äntrade scenen och drog igång Magical Mystery Tour med sin Hofner-bas. Hur jag skulle gråta när han berättade om 60-talskonflikterna i USA, om kampen om de svartas rättigheter, och sedan spelade Blackbird (möjligtvis kanske världens vackraste låt, och ännu vackrare efter att ha fått veta vad den handlade om). Hur hela Globen började vibrera av applåder och golvstamp när han hyllade sina vänner John och George. Hur jag skrek av lycka när han spelade I'm looking through you. Hur jag drabbades av akut feberfrossa och rös av välbehag när A day in the life gick över till Give peace a chance samtidigt som ett gigantiskt peace-tecken uppenbarade sig bakom honom. Hur han fick en arenakonsert att kännas lika intim som en liten pubspelning. Hur han, trots sina nästan 70 år, sjunger ännu bättre än han gjorde på 60-talet. Hur mitt hjärta gick sönder när jag insåg att 2 timmar och 45 minuter av ren och skär lycka slutligen var över. Hur jag gått omkring i ett konstant rus av förälskelse i 2 dygn.

Och favoritbeatle idag?
Men gissa tre gånger...

Får du ro då och då bland alla tentor och poäng? Det är så lätt att gå på, det är så svårt att stanna upp och gå tillbaka igen

Lite såhär har det sett ut de senaste dagarna. Men nu jäklar ger jag upp. Det jag eventuellt inte kan, det kommer jag ändå inte att lära mig ikväll. Sådetså.

Nu tänker jag äta fiskbullar och försöka sova ordentligt, för imorgon gäller det. (Tidigt som attan).

Ett tomt fodral, för ingen frågar nånsin mig om min gitarr som är så tung, den ger mig blåsor och den plågar mig, påminner mig om att jag aldrig har gjort rätt för mig, att jag aldrig lärt mig spela på den

Jag sa ju mer eller mindre att det skulle bli en liten bloggpaus här, förutsatt att det inte hände något radikalt. Och vet ni? Det gjorde det idag. Idag har jag nämligen dammat av gitarren!

Det här med mitt gitarrspelande - jag spelar ungefär aldrig längre. Mest för att jag blir less på mig själv. Det är helt enkelt inte roligt att spela när man aldrig utvecklas. Å andra sidan kan man kanske inte förvänta sig att man ska utvecklas om man aldrig spelar. Det har blivit något av en ond spiral över det hela. Så gitarren har mer eller mindre stått och samlat damm de senaste två åren. Tills idag.

Jag tog upp den. Dammade av den lite. Spelade Damien Rices Cannonball och ska jag berätta en sak? Det var så himla roligt! Jag vidhåller fortfarande bestämt att jag inte kan spela - men för första gången på länge så gjorde det ingenting! Nu ömmar mina fingrar (mina förhårdnader har försvunnit under mitt långalånga uppehåll), men det är en trevlig smärta. Det här vill jag verkligen återuppta.

Bild från senaste gången jag spelade. Ungefär ett år sedan tror jag bestämt, att döma av storleken på mina enorma amningsbröst (ursäkta olämplighetsgraden i denna bildtext för övrigt, men jag är lite fascinerad själv).

I wanna talk to you, I wanna shampoo you

Jamen se där! Praktisk examination avklarad och godkänd. Nog känner man sig lite fånig när man ska stå och "tvätta" någon med tvättlappar och borsta någons tänder och förklara hur, alltmedan lärarna antecknar och ett 10-tal personer sitter och observerar. Men det kunde varit värre.

Härmed isolerar jag mig och går in i tentaplugg-mode. Vårdteoretiker, metaparadigm, kulturanpassad vård och genusperspektiv. Allt är ett enda stort virrvarr. Om exakt en vecka kanske jag är vid socialt medvetande igen. Såvida inget radikalt händer så hörs vi då, om inte förr. Håll tummarna!

Straight to the sky, then into the clouds

Idag fyllde min Finaste 24 år.

Det firades med julkalender (jag är hoppfull, den verkar bra i år!), tända ljus, presenter, sushi och pluggfri dag. Det sistnämnda kan ha varit en dålig idé med tanke på morgondagens praktiska examination och en vecka kvar till tenta, men jo, jag tycker att det var värt det. Han är värd det. Grattis min älskade!

And nothing can stop us, nothing forever
Nothing can stop us if we stick together

(The Sound of Arrows - Into the clouds. Lyssnalyssna!)