Here comes your man

Och jag springer mellan förskolelämningar- och hämtningar, förlamas av trötthet, lär mig att en liten halsfluss kan få kroppen att - bokstavligt talat - äta upp sig själv, samt att det är underligt att jag aldrig fått sepsis, för det verkar ju varenda liten bakterie kunna åstadkomma. Får panik över hur bräckligt livet är, hur mycket det finns att oroa sig över, och försöker dansa bort både panik och trötthet till Pixies Here comes your man i mitt vardagsrum. Jag lyckas för stunden (det går inte att misslyckas med den låten). Kommer ner på jorden igen när herr Reinfeldt gör idiotiska uttalanden och jag häpnar över vad svenska folket har gett sitt samtycke till. Någonstans upptäcker jag Lalehs nya album och för första gången sedan i december så kan jag känna någonting annat än tomhet, trötthet och panik. Det är storslaget genialiskt och jag kan inte minnas när jag senast kände så för ett album. Eller överhuvudtaget. Jag sjunger sånger för min son, blir smärtsamt medveten om hur mycket jag älskar honom, hur jag skulle dö för honom. Sedan kommer det som ett brev på posten - det dåliga samvetet. Hur jag önskar att jag var bättre. Och så runt, runt, runt. Låt mig finnas, låt mig finnas lite mer och jag vet inte, men kanske vill jag bara få vila i hans armar och få känna mig lite vackrare, lite gladare, lite bättre. Det är tur att han tycker om mig ändå.

Karuselltankar och tröttsvammel.
Det här blev verkligen bara en enda röra.