More than you thought I was capable of

Tänk att jag gick upp klockan 05.00 om morgnarna i fem veckor. Tänk att jag gick från att vara en tyst liten mus och knappt ens våga presentera mig för patienterna - till att både småprata och skämta och till och med svara på ringningar helt själv. Tänk att jag stod och strök en patient över ryggen medan hon mådde illa, min kräkfobi till trots. Tänk att jag utvecklats så otroligt mycket.Tänk att jag blev godkänd på slutbedömningen. Tänk att hemtentan är inlämnad. Tänk att folk inte trodde att jag skulle klara det. Tänk att jag inte trodde att jag skulle klara det. Tänk att jag inte ska dit mer nu.

Jag är lite sentimental nu.

Du har gåshud för du fryser, är det här det bästa livet hade att ge?

Idag brände tårarna under ögonlocken och jag var en hårsmån ifrån att bryta ihop av trötthet.  Jag har inte känt såhär tidigare. Jag trivs, det gör jag. Jag får så himla mycket glädje varje dag från alla fina patienter, och jag utvecklas något enormt, både i arbetet och som privatperson. Ni anar inte hur mycket det är värt, hur lycklig jag är över att äntligen känna att jag hamnat rätt.
Men något är inte som det ska. Mina värden är åt skogen och jag kan inte anta annat än att det beror på stress. Jag har bara tre arbetspass kvar och det känns nästan övermäktigt. Tur att det är så roligt och givande, annars skulle jag aldrig stå ut med den fysiska och mentala påfrestningen.

Nog klagat. När jag kom hem lade jag mig och sov i två timmar, och ikväll hörde jag något riktigt fint. Kents nya singel hörrni. Jag är lite blown away. Jag har inte gillat deras senaste tre skivsläpp något vidare, och har verkligen känt mig lite ledsen över detta faktum. Men nu känner jag mig lite hoppfull igen. Ser fram emot nya albumet. Mycket.

Kanske har det något att göra med att jag fick lite Krunegård-känsla? Det kan ju liksom aldrig vara fel.

-

Åh baby var har du varit
vi har redan tänt på grillen
vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer
och som aldrig kommer att hända
Det är bara en vag känsla
av att någonting gått förlorat
att vi slösat vår bästa tid på missunnsamhet
Längre har vi inte kommit

Jag har ingenting att ge dig, men jag ber dig, stanna kvar hos mig

Och idag har det ju varit vi i sju år. Det är sju år sedan vi satt på en bänk vid fotbollsplanen och jag lutade mig mot hans axel och han lade sitt huvud på mitt och det blev en jordbävning i mitt inre. Sju år sedan vi satt i min säng i ett lila barndomsrum och lyssnade på Kent - Du & jag Döden - och den kom. Kyssen. Den helt perfekta. Mjuk, len, inte för mycket tunga. Jag minns hur det överraskade mig hur två läppar kunde passa så bra ihop. Sju år sedan jag bestämde mig för att jag hellre blir ensam än lycklig med någon annan.

Och dagen till ära har han jobbat, jag har pluggat och varit en trött och sur flickvän och han har varit en trött och sur pojkvän och jag har haft ont i magen och inte alls velat äta den franska omeletten han lagade till middag och imorgon står klockan på 05.00 igen så jag måste sova tidigt. En ganska dålig sjuårsdag med andra ord. Men inatt somnar jag i hans famn, precis som för sju år sedan, och kanske vaknar vi till en bättre dag och det är faktiskt det bästa av allt. Alla de där dagarna emellan årsdagarna. Livet och så vidare. Det finns ingen annan jag hellre delar det med.

Jesper i sin sjuårsdagspresent som jag trots allt lyckades hinna springa ner på stan och köpa. (Där sprang jag för övrigt in i Amanda och det blev en spontanfika och trevlig pratstund, men det är ju en helt annan historia).

Jag ska kasta allt när jag går, fräta bort allting med thinner

1. Utmattad praktikant.
2. Hemtentaplugg.
3. Smutsig spegel. (Symboliserar hur jag varken har tid eller ork att städa.)
4. Vide vårstädar på balkongen.
5. Mina första egenhändigt planterade balkonglådor.

Jag börjar tro att min trötthet inte riktigt är normal, att den börjar likna något åt fatigue-hållet. Jag är liksom trött ända in i själen. Den här monsterjobbhelgen tog slut på den lilla energi jag hade kvar, och nu har jag ingen aning om hur jag ska orka den här sista veckan med både praktik och hemtenta. Men det går ju. Det gör det ju alltid.

Idag är jag i alla fall ledig. Det är en sanning med modifikation, för egentligen måste jag skriva hemtenta hela dagen. På fredag ska den vara inlämnad och jag förbannar mig själv för att jag inte har mer framförhållning än såhär.

Here comes the sun and I say it's alright

En vårig onsdag som denna kan man till exempel
- ha seminarium om sömnproblem
- promenera i converse och blommig klänning
- ha solen i ögonen och nynna på Here comes the sun (såklart)
- hitta en t-shirt med papegojor på och bli helt otippat förälskad

- påbörja en balkongvårstädning (och absolut inte bli klar)
- gå till högskolan och börja skriva hemtenta och äta löjligt mycket djungelvrål
- konstatera att det inte blivit något nappbråk på hela dagen och sväva som på moln av detta vardagstramsiga lilla faktum
- komma hem och äta linssoppa
- ställa klockan på 05.00 och dö litegrann inombords över att en fin dag har tagit slut och att morgondagen kommer att bli ett litet helvete.

Parenting never ends

Idag bestämde vi oss för att det minsann fick vara nog med nappsugandet i den här familjen. Vi letade reda på alla nappar i hemmet, gömde dem i ett högt beläget skåp, och inväntade sedan reaktionen. Den lät inte vänta på sig... Jag kan ju meddela att min son just nu hatar sina föräldrar. Det har varit skrik och panik hela eftermiddagen och kvällen och jag trodde nog aldrig att vi skulle få honom att somna.

Men vet ni? Klockan är tjugo i nio och det har varit tyst inifrån barnets rum i sisådär 25 minuter.
Jag bara vägrar tro att det ska gå såhär enkelt.

In the middle of a dream I call your name. Oh Yoko, oh Yoko, my love will turn you on

När man har lite tråkigt så kan det ju sluta lite hursomhelst. Exempelvis så kan man göra en mittbena på sig själv, känna sig lite som Yoko Ono en stund, bara för att vid närmare eftertanke konstatera att hon bär upp frisyren liiite bättre än undertecknad.

Jaja. Så kan det vara.

Luften bor i mina steg

Igår hade jag halvtidsbedömning med huvudhandledare och klinisk adjunkt. Jag satt mest som ett fån och rodnade, svettades och fånlog i 1½ timme, för jag fick höra så mycket fina saker. Här gick jag och trodde att jag var totalt värdelös, socialt inkompetent och inte borde få arbeta med människor (lätt överdrift, men ändock) - när det i själva verket var precis tvärtom (åtminstone enligt omdömena jag fick, och helt ärligt: jag litar mer på deras omdöme än mitt eget i det här fallet).

På vägen hem bodde luften i mina steg, precis som Ted Gärdestad skulle ha sjungit. Och Håkan Hellström också, för den delen. Det var den där sortens lycka som man bara upplever när någon bekräftar en och säger fina saker just när man känner sig som sämst. Den där känslan av att "men just det, jag ÄR ju faktiskt bra". Och det behövs ju faktiskt ibland. Särskilt när man är världens största självkritiker. Som jag ju är.

-

Och idag vaknade jag med halsont och lite lätt feberfrossa, trodde att det var min tur att duka under för influensan. Tog följaktligen en hemmadag idag. Nu har det dock gått över. Kvinnan är uppenbarligen det starkare könet i denna familj... Men jag har ju dragits med ryggont istället (2,5 veckor inom vården och detta är resultatet. Jag måste börja träna mera, uppenbarligen). Och sökt jobb. Och ätit våfflor. Och blodapelsiner. Och skrivit svamliga blogginlägg med alldeles för många korta meningar som alla börjar på ordet Och. Sämre dagar kan man ju ha.

Och kanske har du lust att stanna kvar en liten stund och ett litet tag? Vi kan låtsas att vi två är ensammast i hela världen

Ibland undrar jag om det någonsin ska ta slut. Om videungen någonsin ska få vara frisk längre stund än en vecka, och om vi andra någonsin ska kunna uppbåda något slags motståndskraft mot eländet. Nu ligger både barnet och pappan däckade i någon form av influensahistoria. Lyckligtvis har jag sluppit undan än så länge (pepparpeppartaiträ).
Jag skulle dock gissa att jag trillar dit snart. När en liten sjukling kommer och vill pussas för första gången på en månad eller så, så tackar man inte nej precis, hur stor smittorisken än är. (Nej, jag pratar inte om Jesper, han brukar lyckligtvis vilja pussa mig lite oftare än så).

-

Annars har jag idag blivit godkänd på mikrobiologitentan (heja mig!) och träffat min Amanda (För jag äger ju henne...?! Undrar vad hon tycker om den saken) för första gången på vad som kändes som en halv evighet. Vi promenerade och fikade och diskuterade om huruvida det egentligen är en vidare bra idé att tvätta sig i de nedre regionerna med bilschampoo. Precis som vanligt, med andra ord.

Och det du ser nu är bara en halvfärdig del av en process

Du kanske tror att jag är klar 
att jag är nöjd med mina svar 
att jag lutar mig tillbaks
och bara ser på vad jag har
Du kanske tror att jag har slutat
lyssna på de goda råden.

Eller att jag är nöjd med mitt liv
eller kanske att jag redan gett opp
Men jag är fan så mer exklusiv
och du kommer inte tro dina ögon
när jag bestiger min topp.

-

Note to self:
Du var bra idag, Sandra. Glöm inte den känslan för tusan!

Och på internationella kvinnodan, då demonstrerar vi ihop och läser Edith Södergran

Jag har för längesedan ställt diagnosen "politiskt deprimerad" på mig själv. Jag vill bara dunka huvudet i en betongvägg så fort någon ens nämner Fredrik Reinfeldt. Jag har tröttnat på att försöka få ignoranta människor att förstå det här med jämställdhet och solidaritet, orkar knappt ens dra en djup suck när argumentet "det ska löööna sig att aaarbeta" förs på tal. (Som om pengar vore det viktigaste här i livet. Och dessutom: inte behöver man göra livet surt för den relativt stora andelen människor som inte KAN arbeta, bara för att de redan lyckligt lottade ska få det ännu bättre? Vansinne). Jag orkar bara inte med idiotin längre.

Och så internationella kvinnodagen. En viktig dag som jag inte orkar engagera mig i - för jag letar bara efter betongväggar att dunka huvudet i så fort alla dessa okunniga människor öppnar munnen. Det känns inte lönt att ens försöka. Som sagt. Politiskt deprimerad.

Istället har jag spenderat dagen med att få förnyad energi av fantastiska kvinnor på palliativa vårdenheten, känt att jag så sakteliga börjar få lite koll på läget och framförallt: välkomnat Vides lille kusin Elvin till världen. Mamma Jenny är en riktig kämpe, dagen till ära. <3

Virrvarr

Den där känslan av att gå omkring i sjuksköterskekostym hela dagarna, se ut som om jag kan något, vet något... och ändå vara så totalt maktlös när min son blir sjuk för tredje gången bara de senaste två veckorna. Den där känslan av att vara en enda stor bluff. Den känslan.

Jo jo. Kräk hemma, kräk på jobbet, det vore väl själva fan om jag inte blev av med min kräkfobi nu.

-

(Annars: jag har fått en känslomässigt tuff praktikplats - på gott och ont. Jag är övertygad om att det är rätt plats för just mig, att jag kommer att gå stärkt ur detta, att det är här jag lägger grunden för min framtida sjuksköterskeroll - men vägen dit är allt annat än problemfri och det finns så otroligt mycket som skrämmer livet ur mig. Men jag utmanar mina rädslor varje dag och det är faktiskt något jag är stolt över - även om jag absolut inte är i mål än. Inte på långa vägar.)