Vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra?

Nattjobbet är äntligen över, och jag får tid och framför allt LUST att göra saker som gör mig glad igen. Måla tavlor, spela gitarr, träffa fina vänner, sjunga för min son, krama min pojkvän... Jag har till och med börjat träna litegrann. Det hade man aldrig kunnat tro, eller hur? Mitt hjärta slår lite för många slag ibland, och emellanåt känner jag mig som en riktig tönt, men är det inte så det ska vara? Just nu njuter jag bara för fullt av att inte behöva omge mig med lågintelligenta bitterfittor hela nätterna, och om det resulterar i lite galenskaper så får det väl vara så. Jag har väntat hela sommaren på att få leva. Nu har jag äntligen tid.