Äntligen min tur

Och just det, jag blev ju "taggad" av fina Jos. Den där roliga frågegrejen som cirkulerar runt överallt och som jag i mitt stilla sinne har hoppats på att någon ska skicka vidare till mig (haha). Med regler på engelska och allt.

– Each tagged person must answer the 11 questions given to them by their “tagger” and post it on their blog.
– Then, choose 11 new people to tag and link them in your post.
– Create 11 new questions for the people you tag to answer.
– Go to their page and tell them they’ve been tagged!
– Do not tag back to the person who has already tagged you.

Frågorna då:

1. Om du bara fick äta en maträtt resten av livet, vilken skulle det bli?

Potatisgratäng! Jag skulle kunna äta det till frukost, lunch, middag, lördagsgodis, ja jämt.

2. När blev du riktigt arg senaste, och varför?

Jag blev så arg en av de sista dagarna på praktiken att jag grät och skakade hela vägen hem, på grund av hur vissa i personalen betedde sig. Såhär i efterhand tror jag nog att det var en grav överreaktion som säkerligen hade med pms att göra. I övrigt blir jag inte sådär kokande arg så ofta längre. Mest lite småsur.

3. Vad önskar du att du gjorde lite oftare?

Jag önskar att jag var bättre på att komma iväg och träna. Och så kan jag väl önska att jag var glad oftare än jag är.

4. Bästa ålder?

17 och 22 är mina bästa åldrar hittills.

5. När någon uppenbart tränger sig före dig i kön, vad gör du?

Antagligen står jag bara kvar som ett fån och kastar mördarblickar i ryggen på den som trängt sig. Någon enstaka gång kanske jag harklar fram ett litet "ursäkta, det var nog min tur nu", men oftast lider jag bara i tysthet. Tyvärr.

6. Vilket föredrar du, vår eller höst?

Våren! Hur allt blir grönt och fint efter typ 8 månader av grått snöäckel. Hur det doftar av syrén och hägg och gräs överallt. Underbart!

7. Tv-program du inte vill missa men skäms lite för att du tittar på?

Jag tittar inte så mycket på TV... 

8. Vad gör dig sådär riktigt bubbligt glad?

Åh, massor. Att stå och titta på Vide när han sover, att höra honom skratta så att han kiknar. När någon säger fina saker om mig. Att bli godkänd på en tenta. Att promenera med solen i ögonen med en fantastisk låt i hörlurarna.

9. Senast lästa bok, och vad tyckte du om den?

Det var längesedan jag läste ut en bok. Jag har påbörjat hur många som helst, men är verkligen inte inne i en läsperiod just nu. Det gör ont i ögonen att läsa och det känns mest bara jobbigt. Börjar tro att jag kanske måste skaffa läsglasögon. Hursomhelst. Den senast påbörjade boken är i alla fall Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs. Jag läste den en gång i gymnasiet, men jag kände att det var dags att läsa om den.

10. En daglig ritual du har svårt att bryta?

Det här med "något gott" på kvällen. Herregud. Just nu är jag lite besatt av att äta popcorn, dricka cocacola och titta på Gilmore Girls när Vide har lagt sig. Omöjligt att bryta. Men det är ett glädjeämne och glädjeämnen är ju faktiskt bra saker. Så det gör inte så mycket, tänker jag. (Inte förrän jag går till tandläkaren nästa gång i alla fall).

11. Vad hoppas du att du gör om tio år?

Lever. Skrattar. Älskar.

Och här kommer mina frågor:

1. Vad röstade du på i valet 2010?

2. Skulle du rösta likadant idag?

3. Vem är din favorit-Beatle?

4. Hur tror du att människor omkring dig ser på dig?

5. Hur ser du på dig själv?

6. Vad är det godaste du vet?

7. Hur långt kan du springa utan att stanna och gå en bit? 

8. Vad är du bra på?

9. Berätta om din mest smärtsamma upplevelse någonsin?

10. Vad är det pinsammaste du varit med om?

11. Om du bara fick lyssna på en låt resten av ditt liv, vilken skulle du välja?

Åh, det känns som att alla bloggar jag läser redan har fått en sån här redan. Och jag vill ju att alla ni ska göra den. Kan vi inte bara enas om att alla gör den här listan? Jaa, det gör vi! Se så nu!

En dimmig himmelsdröm

Det finns få saker som berört mig så starkt som föreställningen gjorde igår. Jag skulle vilja skriva spaltmetrar om ljussättningen, gitarriffen, koreografin, MUSIKEN, gåshuden, dethärfårintetaslut-tankarna och Ola, herregud, Ola. Ansiktsuttrycken, falsettrösten, Judaskyssen och törnekronan. Hur jag satt där på femte bänkraden, tog mitt 14-åriga jag i handen och deklarerade för henne att Ola Salo-förälskelsen har återuppstått, 10 år senare. (I en något mindre hysterisk version, möjligtvis).

Men ord kan ju aldrig göra upplevelsen rättvisa.

Fem plus. Helt klart. Eller tio. Eller sjuhundrafemtioelva.

If you need me to be with you, I will follow where you lead

Tentan är gjord och nu får det bära eller brista helt enkelt.
Helst bära.
Åh herregud, låt det bära.

-

Ikväll ska det städas och tvättas till förbannelse. Jag vill hellre äta god mat och titta på Gilmore girls hela kvällen. Kanske hinns det med, det också. Ja, definitivt. Jag tycker nog att jag förtjänar det.

Som maräng

1.
Du slog dina klackar ihop, sådär
som du alltid gör när du är nervös
Jag räknar fräknar
Försöker glömma bort att
(Du. Är. Söt.)
- men ingalunda.

2.
I tanken:
Du&jaghångel
en sommaräng
(som maräng)
Min klänning vindfladdrar
- och din lugg.

3.
Jag tvinnade mitt hår, sådär
som jag alltid gör när jag är nervös
Jag räknar fräknar
Räknar fräknar

4.
Kyss mig en gång till.

Saknaden är näven, träffar i magen

(Ibland undrar jag om jag 
någonsin 
kommer att sluta tänka på oss som något som 
egentligen 
skulle behöva limmas ihop.)

En långfredag

Den här påsken blev ju kul. Inställd Norrköpingsresa, äckelsnöväder, intensivplugg till vansinnets gräns, ett barn som plötsligt får fyra nya tänder samtidigt och följaktligen drabbas av en jäkla massa feber och gnäll och sömnsvårigheter och fan och hans moster. Det är tur att det finns barn-alvedon, och det är en himla tur att vi har ett helt påskägg fullt med godis och en hel box med Gilmore Girls (som vi precis börjat titta på från början igen, älskar det!), hur skulle det annars se ut?

Glad påsk, alla!

-

(Tack ni som svarade på frågorna förresten, så himla roligt att läsa!)

Tell me

Hörrni. Nu kan jag inte hålla mig längre.
Jag har sett sådana här listor lite överallt, och nu har nyfikenheten blivit så stor att jag bara inte kan låta bli att härmas lite.

Jag vill så gärna veta vilka ni är. Jag vet att ni är betydligt fler som läser än som kommenterar.
Kan ni inte svara på de här frågorna? Både ni som brukar kommentera och ni som kanske gärna låter bli? Berätta om er själva! Det här vill jag veta:

1. Bloggar ni? I så fall var?
2. Var bor ni?
3. Hur länge har ni läst min blogg och hur hittade ni hit?
4. Vad gillar ni med bloggen?
5. Vad borde jag ändra på?
6. Favoritmusik?
7. Favoritbok?
8. Favoritfilm?
9. Vad ska ni äta / har ni ätit ikväll?
10. Vilka bloggar får jag bara inte missa?

(Och snälla svara, det blir så pinsamt om kommentarsfältet lyser tomt, haha)

Ensamhetens bombplan bombar hela natten, det är värsta attacken

Öppet brev till min kropp:

Okej okej, det var fem påfrestande veckor, men snälla kroppen, kan vi inte gå vidare nu? Bara för att du äntligen får slappna av lite så behöver det väl för guds skull inte innebära att du ska klappa ihop totalt? Jag föreslår att vi samlar våra krafter och går vidare nu, vänder blad. Jag vill faktiskt kunna stå på benen imorgon när nya kursen börjar. Ska vi enas om det nu? Bra, då säger vi så. Tack.

Vänliga hälsningar,
Sandra

More than you thought I was capable of

Tänk att jag gick upp klockan 05.00 om morgnarna i fem veckor. Tänk att jag gick från att vara en tyst liten mus och knappt ens våga presentera mig för patienterna - till att både småprata och skämta och till och med svara på ringningar helt själv. Tänk att jag stod och strök en patient över ryggen medan hon mådde illa, min kräkfobi till trots. Tänk att jag utvecklats så otroligt mycket.Tänk att jag blev godkänd på slutbedömningen. Tänk att hemtentan är inlämnad. Tänk att folk inte trodde att jag skulle klara det. Tänk att jag inte trodde att jag skulle klara det. Tänk att jag inte ska dit mer nu.

Jag är lite sentimental nu.

Du har gåshud för du fryser, är det här det bästa livet hade att ge?

Idag brände tårarna under ögonlocken och jag var en hårsmån ifrån att bryta ihop av trötthet.  Jag har inte känt såhär tidigare. Jag trivs, det gör jag. Jag får så himla mycket glädje varje dag från alla fina patienter, och jag utvecklas något enormt, både i arbetet och som privatperson. Ni anar inte hur mycket det är värt, hur lycklig jag är över att äntligen känna att jag hamnat rätt.
Men något är inte som det ska. Mina värden är åt skogen och jag kan inte anta annat än att det beror på stress. Jag har bara tre arbetspass kvar och det känns nästan övermäktigt. Tur att det är så roligt och givande, annars skulle jag aldrig stå ut med den fysiska och mentala påfrestningen.

Nog klagat. När jag kom hem lade jag mig och sov i två timmar, och ikväll hörde jag något riktigt fint. Kents nya singel hörrni. Jag är lite blown away. Jag har inte gillat deras senaste tre skivsläpp något vidare, och har verkligen känt mig lite ledsen över detta faktum. Men nu känner jag mig lite hoppfull igen. Ser fram emot nya albumet. Mycket.

Kanske har det något att göra med att jag fick lite Krunegård-känsla? Det kan ju liksom aldrig vara fel.

-

Åh baby var har du varit
vi har redan tänt på grillen
vi har väntat här i regnet på någonting som inte händer
och som aldrig kommer att hända
Det är bara en vag känsla
av att någonting gått förlorat
att vi slösat vår bästa tid på missunnsamhet
Längre har vi inte kommit

Jag har ingenting att ge dig, men jag ber dig, stanna kvar hos mig

Och idag har det ju varit vi i sju år. Det är sju år sedan vi satt på en bänk vid fotbollsplanen och jag lutade mig mot hans axel och han lade sitt huvud på mitt och det blev en jordbävning i mitt inre. Sju år sedan vi satt i min säng i ett lila barndomsrum och lyssnade på Kent - Du & jag Döden - och den kom. Kyssen. Den helt perfekta. Mjuk, len, inte för mycket tunga. Jag minns hur det överraskade mig hur två läppar kunde passa så bra ihop. Sju år sedan jag bestämde mig för att jag hellre blir ensam än lycklig med någon annan.

Och dagen till ära har han jobbat, jag har pluggat och varit en trött och sur flickvän och han har varit en trött och sur pojkvän och jag har haft ont i magen och inte alls velat äta den franska omeletten han lagade till middag och imorgon står klockan på 05.00 igen så jag måste sova tidigt. En ganska dålig sjuårsdag med andra ord. Men inatt somnar jag i hans famn, precis som för sju år sedan, och kanske vaknar vi till en bättre dag och det är faktiskt det bästa av allt. Alla de där dagarna emellan årsdagarna. Livet och så vidare. Det finns ingen annan jag hellre delar det med.

Jesper i sin sjuårsdagspresent som jag trots allt lyckades hinna springa ner på stan och köpa. (Där sprang jag för övrigt in i Amanda och det blev en spontanfika och trevlig pratstund, men det är ju en helt annan historia).

Jag ska kasta allt när jag går, fräta bort allting med thinner

1. Utmattad praktikant.
2. Hemtentaplugg.
3. Smutsig spegel. (Symboliserar hur jag varken har tid eller ork att städa.)
4. Vide vårstädar på balkongen.
5. Mina första egenhändigt planterade balkonglådor.

Jag börjar tro att min trötthet inte riktigt är normal, att den börjar likna något åt fatigue-hållet. Jag är liksom trött ända in i själen. Den här monsterjobbhelgen tog slut på den lilla energi jag hade kvar, och nu har jag ingen aning om hur jag ska orka den här sista veckan med både praktik och hemtenta. Men det går ju. Det gör det ju alltid.

Idag är jag i alla fall ledig. Det är en sanning med modifikation, för egentligen måste jag skriva hemtenta hela dagen. På fredag ska den vara inlämnad och jag förbannar mig själv för att jag inte har mer framförhållning än såhär.

Here comes the sun and I say it's alright

En vårig onsdag som denna kan man till exempel
- ha seminarium om sömnproblem
- promenera i converse och blommig klänning
- ha solen i ögonen och nynna på Here comes the sun (såklart)
- hitta en t-shirt med papegojor på och bli helt otippat förälskad

- påbörja en balkongvårstädning (och absolut inte bli klar)
- gå till högskolan och börja skriva hemtenta och äta löjligt mycket djungelvrål
- konstatera att det inte blivit något nappbråk på hela dagen och sväva som på moln av detta vardagstramsiga lilla faktum
- komma hem och äta linssoppa
- ställa klockan på 05.00 och dö litegrann inombords över att en fin dag har tagit slut och att morgondagen kommer att bli ett litet helvete.

Parenting never ends

Idag bestämde vi oss för att det minsann fick vara nog med nappsugandet i den här familjen. Vi letade reda på alla nappar i hemmet, gömde dem i ett högt beläget skåp, och inväntade sedan reaktionen. Den lät inte vänta på sig... Jag kan ju meddela att min son just nu hatar sina föräldrar. Det har varit skrik och panik hela eftermiddagen och kvällen och jag trodde nog aldrig att vi skulle få honom att somna.

Men vet ni? Klockan är tjugo i nio och det har varit tyst inifrån barnets rum i sisådär 25 minuter.
Jag bara vägrar tro att det ska gå såhär enkelt.

In the middle of a dream I call your name. Oh Yoko, oh Yoko, my love will turn you on

När man har lite tråkigt så kan det ju sluta lite hursomhelst. Exempelvis så kan man göra en mittbena på sig själv, känna sig lite som Yoko Ono en stund, bara för att vid närmare eftertanke konstatera att hon bär upp frisyren liiite bättre än undertecknad.

Jaja. Så kan det vara.

Luften bor i mina steg

Igår hade jag halvtidsbedömning med huvudhandledare och klinisk adjunkt. Jag satt mest som ett fån och rodnade, svettades och fånlog i 1½ timme, för jag fick höra så mycket fina saker. Här gick jag och trodde att jag var totalt värdelös, socialt inkompetent och inte borde få arbeta med människor (lätt överdrift, men ändock) - när det i själva verket var precis tvärtom (åtminstone enligt omdömena jag fick, och helt ärligt: jag litar mer på deras omdöme än mitt eget i det här fallet).

På vägen hem bodde luften i mina steg, precis som Ted Gärdestad skulle ha sjungit. Och Håkan Hellström också, för den delen. Det var den där sortens lycka som man bara upplever när någon bekräftar en och säger fina saker just när man känner sig som sämst. Den där känslan av att "men just det, jag ÄR ju faktiskt bra". Och det behövs ju faktiskt ibland. Särskilt när man är världens största självkritiker. Som jag ju är.

-

Och idag vaknade jag med halsont och lite lätt feberfrossa, trodde att det var min tur att duka under för influensan. Tog följaktligen en hemmadag idag. Nu har det dock gått över. Kvinnan är uppenbarligen det starkare könet i denna familj... Men jag har ju dragits med ryggont istället (2,5 veckor inom vården och detta är resultatet. Jag måste börja träna mera, uppenbarligen). Och sökt jobb. Och ätit våfflor. Och blodapelsiner. Och skrivit svamliga blogginlägg med alldeles för många korta meningar som alla börjar på ordet Och. Sämre dagar kan man ju ha.

Och kanske har du lust att stanna kvar en liten stund och ett litet tag? Vi kan låtsas att vi två är ensammast i hela världen

Ibland undrar jag om det någonsin ska ta slut. Om videungen någonsin ska få vara frisk längre stund än en vecka, och om vi andra någonsin ska kunna uppbåda något slags motståndskraft mot eländet. Nu ligger både barnet och pappan däckade i någon form av influensahistoria. Lyckligtvis har jag sluppit undan än så länge (pepparpeppartaiträ).
Jag skulle dock gissa att jag trillar dit snart. När en liten sjukling kommer och vill pussas för första gången på en månad eller så, så tackar man inte nej precis, hur stor smittorisken än är. (Nej, jag pratar inte om Jesper, han brukar lyckligtvis vilja pussa mig lite oftare än så).

-

Annars har jag idag blivit godkänd på mikrobiologitentan (heja mig!) och träffat min Amanda (För jag äger ju henne...?! Undrar vad hon tycker om den saken) för första gången på vad som kändes som en halv evighet. Vi promenerade och fikade och diskuterade om huruvida det egentligen är en vidare bra idé att tvätta sig i de nedre regionerna med bilschampoo. Precis som vanligt, med andra ord.

Och det du ser nu är bara en halvfärdig del av en process

Du kanske tror att jag är klar 
att jag är nöjd med mina svar 
att jag lutar mig tillbaks
och bara ser på vad jag har
Du kanske tror att jag har slutat
lyssna på de goda råden.

Eller att jag är nöjd med mitt liv
eller kanske att jag redan gett opp
Men jag är fan så mer exklusiv
och du kommer inte tro dina ögon
när jag bestiger min topp.

-

Note to self:
Du var bra idag, Sandra. Glöm inte den känslan för tusan!

Och på internationella kvinnodan, då demonstrerar vi ihop och läser Edith Södergran

Jag har för längesedan ställt diagnosen "politiskt deprimerad" på mig själv. Jag vill bara dunka huvudet i en betongvägg så fort någon ens nämner Fredrik Reinfeldt. Jag har tröttnat på att försöka få ignoranta människor att förstå det här med jämställdhet och solidaritet, orkar knappt ens dra en djup suck när argumentet "det ska löööna sig att aaarbeta" förs på tal. (Som om pengar vore det viktigaste här i livet. Och dessutom: inte behöver man göra livet surt för den relativt stora andelen människor som inte KAN arbeta, bara för att de redan lyckligt lottade ska få det ännu bättre? Vansinne). Jag orkar bara inte med idiotin längre.

Och så internationella kvinnodagen. En viktig dag som jag inte orkar engagera mig i - för jag letar bara efter betongväggar att dunka huvudet i så fort alla dessa okunniga människor öppnar munnen. Det känns inte lönt att ens försöka. Som sagt. Politiskt deprimerad.

Istället har jag spenderat dagen med att få förnyad energi av fantastiska kvinnor på palliativa vårdenheten, känt att jag så sakteliga börjar få lite koll på läget och framförallt: välkomnat Vides lille kusin Elvin till världen. Mamma Jenny är en riktig kämpe, dagen till ära. <3

Virrvarr

Den där känslan av att gå omkring i sjuksköterskekostym hela dagarna, se ut som om jag kan något, vet något... och ändå vara så totalt maktlös när min son blir sjuk för tredje gången bara de senaste två veckorna. Den där känslan av att vara en enda stor bluff. Den känslan.

Jo jo. Kräk hemma, kräk på jobbet, det vore väl själva fan om jag inte blev av med min kräkfobi nu.

-

(Annars: jag har fått en känslomässigt tuff praktikplats - på gott och ont. Jag är övertygad om att det är rätt plats för just mig, att jag kommer att gå stärkt ur detta, att det är här jag lägger grunden för min framtida sjuksköterskeroll - men vägen dit är allt annat än problemfri och det finns så otroligt mycket som skrämmer livet ur mig. Men jag utmanar mina rädslor varje dag och det är faktiskt något jag är stolt över - även om jag absolut inte är i mål än. Inte på långa vägar.)