Januari
Året började hoppfullt. Jag såg januari som något slags nystart och var övertygad om att det var nu jag skulle bli en bättre människa. Ni vet, allt det vanliga. Vara gladare, promenera oftare, bli en bättre mamma och flickvän… Det gick dock inte många januaridagar innan jag började störa mig på världen. Snöröjningen som inte fungerade (och när den väl fungerade så kom det ny snö som följdes av ännu mera snökaos), vänner som var långt borta, en hjärna som var amnings-virrig, en pojkvän som hade praktik och var borta alldeles för mycket, acnebölder och fan och hans moster och plötsligt avskydde jag januari av hela mitt hjärta. Vändningen kom när jag gick på fina Jennys sjuksköterskeexamen – som en blixt från klar himmel insåg jag nämligen där och då att jag inte ville något hellre än att bli barnmorska. En rad andra fina saker hände: jag fick se världens minsta systerdöttrar för första gången, träffa underbaraste Madeleine och Christoffer och Frank, och hundra timmar av bebismys förstås.
Vide fick sina första smakportioner, Jesper fick ett timvikariat på sin praktikplats och livet kändes väl helt okej, förutom att det fortfarande var vinter och jag tänkte alldeles för mycket för mitt eget bästa. Jag fyllde 23 och firade med god mat och stor familj. Jag fick för mig att jag skulle läsa en högskolekurs om barn- och ungdomslitteratur, men insåg ganska snabbt att det var onödigt att stressa upp sig över meningslösa studier mitt i all föräldraledighet. Alltså lät jag bli. Istället gick jag på anställningsintervju till ett jobb jag inte ville ha, och tackade nej när jag fick det. Grävde ner mig i saknad och ilska. Ibland är man inte riktigt klok…
Min fina Linnea kom på besök och vi spelade musik, målade, pratade och det var underbart att se hur mycket hon och Vide tyckte om varandra. Jag började ta körlektioner och befann mig i stort sett dagligen på körskolan eller bakom ratten. Håkan Juholt blev socialdemokratisk partiledare, våren började ta död på snödrivorna och jag var hoppfull. Men så hände Japankatastrofer med jordbävningar och krånglande kärnkraftverk, vår privatekonomi började strula, jag hade lite för många bollar i luften samtidigt och jag tappade tron på att någonting någonsin skulle ordna sig igen. Så melodramatiskt, kan jag tycka i efterhand. Jag och Jesper firade i alla fall en väldigt fin 6-årsdag med barnvakt över natten för första gången.
Den första april satte jag mig i en fräsig bil, körde till Eskilstuna och sladdade runt på en halkbana. Dagen därpå gjorde jag högskoleprovet och slog min tidigare poäng med hästlängder. Jag läste The Secret och snöade in på lagen om attraktion. Använde den dock på fel sätt under min första uppkörning och kuggade på grund av en löjlig (ickeexisterande, vill jag fortfarande hävda) 30-skylt. Jag grät floder, åkte till Norrköping och laddade batterierna. Kom tillbaka, gjorde om uppkörningen och klarade den galant. Lyckan var total. Andra fina saker: Håkan Hellström i Flygeln, vårkvällar på balkongen, Norwegian Wood på bio med Ida, ny frisyr (nåja) och en valborgsmässoafton i Norberg.
Jag bestämde mig för att jag skulle sluta göra saker så förbannat svårt, både för mig själv och för andra. Huruvida det verkligen föll sig som jag hade tänkt, det är en helt annan femma. Jag spenderade alldeles för mycket tid med att tänka fel tankar. Emellanåt försökte jag dock ta vara på vårvärmen (som snarare var sommarvärme ett tag) genom att ta långa promenader i blommiga klänningar och lyssna på I’m from Barcelona (Och Veronica Maggio, men den detaljen vill jag helst förtränga om vi säger så). Vide började krypa också, och det var som ett slag i magen att tiden går alldeles på tok för fort. Jag tröttnade på bloggkrångel och bestämde mig för att starta en ny blogg (och här är vi ju nu!). Jag gjorde också ett halvhjärtat försök att bli kvitt mitt sockerberoende. Inga kommentarer där.
Jesper jobbade konstant, kändes det som. Jag påbörjade mina 3 (tre!) sommarkurser i ett sista desperat försök att skrapa ihop högskolepoäng för att kunna få studiemedel till hösten. Jag var ett vrak. Jag har vid ett par tillfällen liknat det vid en fördröjd förlossningsdepression (bara sisådär 8 månader försent). Jag var bitter, jag var ledsen, och under en period kunde jag inte glädjas över mitt barn. Vide vagnvägrade, jag satt inomhus hela dagarna, väntade på att Jesper skulle komma hem och såg sommaren flyga förbi utanför fönstret. Ungefär. Jag och Vide åkte själva till Norrköping över midsommar, och där bröt jag ihop totalt. Juni var en vidrig månad och jag vill aldrig må så dåligt igen. Jag och Jesper avslutade dock månaden med en ensamdag i Stockholm. Det var guld värt!
Bra början! Jag såg min antagligen sista The Ark-konsert någonsin, och i samband med det kom finaste Marina hit. Vi spelade vinylskivor, drack rödvin och skrattade tills det blev morgon. Definitivt en av årets höjdpunkter! Annars var det en hel del elände i juli också. Min minsta systerdotter A opererade hjärtat. Människor i min närhet svek varandra oförlåtligt. Min acne kom tillbaka med besked och jag var en hårsmån ifrån att få börja med Roaccutan igen. Anders Behring Breivik sköt ihjäl ett 80-tal ungdomar i Norge. Dessutom var jag fortfarande lite av ett vrak. Men så fick jag ett positivt antagningsbesked, jag glömde bort allt annat och lyckan var total. Ida och Jonathan kom hem från Spanien. Vide började gå på två ben och jag var i något slags chocktillstånd och konstant livrädd för att han skulle slå ihjäl sig. (Men okej, rätt så rejält stolt över min genialiska son var jag allt).
Här någonstans började allt vända för mig. Jag började komma ur min största mentala svacka någonsin. Vissa saker som legat och gnagt i mig i över ett års tid började lösa sig. Ekonomin började ordna upp sig (nåja... allt är relativt). Under en kort period trodde jag att jag hade fått typ cancer eller aids och skulle dö, men det visade sig vara en sjukt icke-realistisk släng av hypokondri (med en viss inblandning av hormonrubbningar då). Vi våldgästade Madeleine och Christoffer och Frank igen och förfärades över Teletubbies på tvn. Jag hade en supermysig fikastund med Åsa. Sommaren avslutades med ett fantastiskt Popaganda och jag var… lycklig. Dagen därpå började jag sjuksköterskeprogrammet på MDH.
Att börja plugga alltså. Hur förklarar man vad en sådan sak kan göra med en människa? Jag fann plötsligt mig själv ta plats. Jag som aldrig tagit plats tidigare. Någonsin. Jag träffade så underbara människor (Amanda, Anna och Sindia – tack för alla skratt!) och för första gången någonsin så kände jag till 100% att jag hamnat rätt. Jag välkomnade höstsolen och virvellöv med öppna armar. Lämnade in en hemtenta 4 (fyra!) dagar innan deadline och det var väl ungefär det slutgiltiga beviset på min mentala förändring. Livet var fantastiskt.
Oktober
Vide fyllde 1 år. Jag förstod ingenting. I början av året var han en liten gnurgel som låg och knorrade i vår soffa, och plötsligt var han ett BARN, som både promenerade och dansade och kunde säga sitt namn. Stort liksom. Jag lyckades få tag på biljetter till Paul McCartney, och det var lite för surrealistiskt och alldeles på tok för stort för att jag ens skulle kunna känna lycka över det. Istället grävde jag ner näsan i världens flummigaste kurs, störde ihjäl mig på min ineffektiva studiegrupp och hade ungefär ett seminarium i veckan, och
alla handlade om vårdteoretiker. Konstant frustration över detta, men också enormt mycket glädje, bland annat i form av vinkvällar med fina norrlänningar och det faktum att jag trots allt lärde mig väldigt mycket under den här tiden. Konstigaste händelsen i oktober var att Vide började på förskolan.
Det är ju bara stora barn som går på förskola liksom.
November flög nästan förbi obemärkt. Fort gick det! Jag har inte så mycket fina minnen från november. En barnläkare som kommenterade min mage och trodde att jag var gravid (jag både skrattade och grät), Vides första magsjuka (rättare sagt: hela familjens första magsjuka), tentaplugg, mailvirus och så vidare. Inget allvarligt, men definitivt inte några guldkantsminnen. Utom möjligtvis det faktum att jag äntligen hittade en taklampa till vårt vardagsrum efter ungefär 1½ års intensivt letande…
Till en början: intensivt tentaplugg. Jag uppfattade knappt omvärlden. Men plötsligt var tentan över, den gick över förväntan. Och då var det ju dags för Paul McCartney i Globen, denna underbara händelse som jag mer eller mindre hade trängt bort i ett par månaders tid, till förmån för skolan alltså. Herrejävlar, är väl ungefär det enda jag kan säga om det. Jag kommer aldrig att behöva gå på en enda konsert igen, för ingenting kan någonsin vara lika fantastiskt. Jag blev dock brutalt nedtagen på jorden igen när den här familjen åkte på sin andra magsjuka på mindre än en månad. Men, jag återhämtade mig uppenbarligen från den också. Julen firades i Norrköping, med på tok för mycket mat och fullkomlig cirkus med min galna men fina familj. Den senaste veckan har varit… obeskrivlig. Och jag tror att vi nöjer oss med att säga så.
Sammanfattningsvis kan jag känna att 2011 var en emotionell berg- och dalbana utan dess like. Topparna var högre, men dalarna var också djupare än tidigare år. Men höstens intågande var definitivt en vändpunkt och jag hoppas att 2012 kommer att fortsätta i samma anda. Jag kommer inte att avlägga några nyårslöften - jag har aldrig kunnat hålla dem ändå. Men jag är övertygad om att 2012 kommer att vara ett år fyllt av lycka och kärlek. Och jag ska göra allt jag kan för att kunna omfamna de känslorna på det sätt de förtjänar att omfamnas.
Gott nytt år, fina ni!
