I förrgår fick jag en välbehövlig andningspaus från eländet. Jag och Jesper gick på bio (On The Road, se den!) och mötte sedan upp Ida och Jonathan för ett restaurangbesök på Varda. Det blev den finaste kvällen på mycket länge och jag är så glad att jag har dem. Människor som får mitt fladderhjärta att slå några extra slag, som får mig att glömma allt tråkigt, om så bara för en kväll. Det är värdefullt, och jag hoppas att de vet om det.
Inatt går jag tillbaka, med en viss panikkänsla i bröstet, men med det där berömda tunnelljuset i blicken. Jag ska klara det här nu. Jag ska.
4 kommentarer:
Jag tror att man måste bryta ihop för att kunna komma igen. Askan är den bästa jorden, och så där.
Jag vet att du klarar det här vackraste. Jag tror på dig, alltid! Du är så stark!
Sträck på nacken, tänk på patienterna och ta dig an en uppgift i taget. Mer än så behöver du inte göra. Du är inte där för deras skull, du behöver inte bry dig om dem alls. Fokus på dina uppgifter och behåll tunnelseendet. Jag är precis likadan, räknar timmarna tills jag slutar. Och att sluta är inte att fly. Ibland är att sluta att säga till sig själv: Jag förtjänar någonting annat. Jag gör ett aktivt val att inte må som jag gör, och det är bra.
Stor kram, från en som vet precis hur det känns.
Du är nog starkare än du tror. Den Sandran jag känner är då det iaf :) Been broken down, but not defeated..så är det. Så länge du hämtar dej så har de aldrig vunnit. Det här tar du dej igenom galant! Life will beat you down, men det är bara att slå tillbaka och då slå ännu hårdare. Gudinnan inom dej har makten att trampa på de andra utan att sjunka till deras nivå..om det blev nån klarhet i det hela, haha. Kram kram
Skicka en kommentar