Jag vet, det börjar bli tjatigt men JAG VET VERKLIGEN INTE HUR JAG SKA KLARA AV DET HÄR! Jag börjar förlika mig med jobbet som sådant, det är bara att close your eyes and think of England, tänka på att det blir kul när lönen kommer. Men det jag inte kan förlika mig med, är arbetskamraterna. Särskilt två av dem. Särskilt en. Som verkar ha ett exakt likadant schema som jag, och därför slipper jag den aldrig. Den här helgen ska vi jobba på samma bil, och jag känner att jag verkligen inte kan se hur jag ska klara av det, av flera olika anledningar. Jag är inte en människa som har samarbetssvårigheter, jag kan jobba med nästan vem som helst. Men den här människan... saknar motstycke, så kan vi säga. Och nej, det känns inte rätt att skriva om det här i en offentlig blogg, men jag håller på att krevera inombords och om jag inte får ventilera skiten någonstans så kommer jag att dö, ungefär så känns det.
Jag försöker känna tacksamhet över att överhuvudtaget ha ett jobb att gå till. Över att inte behöva oroa mig för ekonomin, över att få arbetslivserfarenhet och så vidare. Men är det verkligen värt det? Är det värt att ha konstant ont i magen, känna sig förnedrad och trampad på, inte kunna sova trots utmattning, att inte orka med sin egen familj? Allt detta på grund av ett jävla jobb? Jag är världens sämsta mamma och flickvän just nu, och det gör så förbannat ont i mig. De förtjänar inte det här. Fan, JAG förtjänar inte det här. (Och då är jag ändå självhatets drottning.)
Och det värsta av allt? Jag har inget val.
(Hej tidernas mest självömkande, utlämnande och hysteriska blogginlägg... Vi får se hur länge det dröjer innan du blir raderad.)
3 kommentarer:
Du ska inte behöva gå med en klump i magen till jobbet! Går det inte prata med chefen? Bittra kärringar kan ju fara och flyga alltså. Som inte förstår att vikarier är guld värda. Håll ut! snart är det över och jag hoppas du hamnar på ett bättre ställe nästa gång!
kram
Skrev en kommentar, sen försvann den. Det jag ville säga var att du imponerar på mig Sandra, du är STARK och det är sjukt att du ska behöva stå ut med så förbannat vidriga människor.
Och du har rätt, du förtjänar verkligen inte det.
Men du, det är helt mänskligt att känna sådär. För mig resulterade det i att jag sa upp mig. Du är stark som står ut. Och även om du måste ta pauser och sjukanmäla sig och så, så är du fortfarande stark som fortsätter! Har du mkt kvar nu?
Kram
Skicka en kommentar