I was definitely made for these times

Förlåt om jag upprepar mig. Men de här människorna är kanske de finaste, sötaste och mest jordnära människor jag vet, så det tål helt enkelt att upprepas.

Igår spenderade vi dagen hos Madeleine, Christoffer och Frank, och det var en av de där dagarna som man aldrig vill ska ta slut. Vi gjorde egentligen inget särskilt, men kanske var det precis det som var så underbart. Vi pratade och åt god mat och tittade på våra 10-månadersyrväder som lekte som små pojkar och förfasade oss över Teletubbiesarna på tvn. En perfekt dag helt enkelt.

Det gör ganska ont i mitt hjärta att vi inte kan träffas oftare än vi gör.

Vackraste Madeleine och en ljuvlig liten Frank.

Vide ville göra Christoffer sällskap i köket.

Det är inte helt lätt att få två små yrväder på bild samtidigt...

Jag längtar redan tills nästa gång.

-

(Och TACK till finaste Emeli som redde ut det här med bildstorlekarna.)

The last of the English roses

Största nackdelen med den här bloggen är att bilderna blir så små. Det är väl lätt ordnat, säger ni då. Bara att göra bloggen lite bredare. Men jag vill inte ha den bredare än såhär. Däremot önskar jag att jag kunde använda hela det utrymmet som faktiskt finns. Jag vill inte ha förinställda bildstorlekar, jag vill kunna välja själv exakt vilken storlek bilderna ska ha. Så, det var dagens irritationsmoment.

Observera att Vide har Cheap Monday-jeans på sig. Mammas pojke!

Oh well. Idag ska jag i alla fall ta hand om den där förbannade disken (någon måtta får det ju vara på latmaskeriet) och imorgon åker vi till Stockholm och hälsar på finaste Madeleine, Christoffer och Frank. Jag längtar halvt ihjäl mig! Nu har det ju gått alldeles för lång tid igen...

I'm the kind that sees sun and brings an umbrella

Jag och min hypokondri alltså. Här har jag gått i en vecka och haft dödsångest för att jag varit övertygad om att jag har cancer i de nedre regionerna (som vi så fint kan kalla det eftersom det här är en offentlig blogg och det finns gränser för vad man får skriva här tydligen) och LÄTTNADEN som infann sig när jag fick förklarat för mig att jag inte alls har cancer utan en helt vanlig... Det behöver vi inte gå in på. Men den känslan. Åh.

Och så blev jag lite sur. En veckas dödsångest. Varför gör jag alltid såhär mot mig själv? Varför antar jag alltid att det värsta har drabbat mig? Tänk vad mycket lidande jag skulle kunna slippa om jag bara kunde sluta måla fan på väggen hela tiden. Nu slutar jag med det. Sådetså.

-

Nu tänker jag strunta i det enorma diskberget ute i köket och läsa en bok istället. Den här måndagen blev visst väldigt fin till slut...

När det äntligen är över

Nu. Nu äntligen är Jespers sommarvikariat över. Vi överlevde monsterhelgen. Det kan jag ärligt säga att jag inte vågade hoppas på imorse. Dagen har präglats av tandbesvär för Vides del och magbesvär för min egen del. Inte världens bästa kombination direkt, men nu känns det bättre.

Veckan som kommer ska ägnas åt bland annat en liten stockholmsvisit och en norrköpingshelg, och det ska bli alldeles fantastiskt. Men framförallt ser jag fram emot att få umgås ordentligt med min älskade utan att någon av oss (eller båda, rättare sagt) är konstant dödströtta. Jag har glömt litegrann hur det känns.

Kakbak, Bridget Jones och lite gnäll

It's a truth universally acknowledged, that when one part of your life starts going okay, another falls spectacularly to pieces.

/Helen Fielding, Bridget Jones's Diary

Ehm. 

Inte så att jag egentligen vill klaga, men jag orkar inte att min kropp alltid ska ställa till med en massa tokigheter. Nu är det med största sannolikhet ingen fara, det är antagligen lite kvarglömda mammahormoner som spökar, men faktum kvarstår att jag måste ringa diverse samtal och uppsöka läkare, och det tar på mina obefintliga krafter. Grrr.

-

Men en trevlig sak: idag fick jag tummen ur och bestämde mig för att baka. Ni som följt min blogg ett tag vet väl hur motvillig jag är till den sortens hushållsarbete - det blir kladdigt, stökigt och jobbigt och resultatet blir aldrig som jag tänkt mig eftersom jag är värdelös i köket - MEN jag gjorde det. Och det blev häpnadsväckande gott. American chocolate chip cookies. Helt klart värt att bli lite tjock för.

Close your eyes and think of England

Jag är lite avundsjuk på Den Unge Herrns förmåga att somna hur som helst.

-

Annars:

- har jag blivit förälskad i Sedative med Babyshambles.

- läser jag John Ajvide Lindqvists Lilla Stjärna och slås återigen av hur jag beundrar den människans språk. Det är egentligen inget speciellt, och ändå är det precis vad det är. Speciellt.

- funderar jag över hur det kan komma sig att engelsmännen är så mycket mer benägna att göra uppror än vi. Tycker att det är lite småsorgligt. Inte för att jag vill ha en massa upplopp här, absolut inte. Men är det inte lite tragiskt att vi svenskar är så förbaskat nöjda att vi inte ens förstår när det faktiskt är dags att säga ifrån, för vårt eget bästa?

- gråter jag en liten skvätt över att Lars Ohly avgår som partiledare.

- letar jag efter nappar hela dagarna.

- hittar jag plötsligt nappar i våra skor och skrattar lite över det oförutsägbara i att ha ett barn som plötsligt går för egen maskin.

- beundrar jag min sons enorma viljestyrka och undrar vem han egentligen fått den ifrån...

- tänker jag att det här med bloggeriet var bättre förr. Men skam den som ger sig!

Tystnad, tunnel, avfart

Jag är alldeles för harig för att köra bil i monstruösa regnoväder. När vindrutetorkarna inte hänger med och vägen är alldeles översvämmad och jag inte ser ett jota - då blir jag rädd på riktigt.

Idag var första gången jag körde bil ensam med Vide i baksätet. Han var väldigt duktig större delen av tiden, men på hemvägen blev jag tvungen att skriksjunga Sjörövarfabbe för att han skulle fortsätta i samma lugna anda. Jag kände mig verkligen som en supermorsa när jag lyckades hålla koll på vägen genom regnovädret, hålla alla trafikregler i huvudet samtidigt som jag kom ihåg alla sjörövarverserna och alla sjösjukevändor ner i kajutan hit och dit. När jag kom hem och hade lyckats parkera bilen (som jag för övrigt backade in, Jonathan) var jag överlycklig över att inte ha kört ihjäl någon idag heller.

Alla dansar och jag tänker: är du också själv? Var är du ikväll?

Nej. Ibland blir mina känslor och tankar okontrollerbara och hur mycket logiken längst bak i huvudet än skriker "Sandra, lägg ner, du är dum i huvudet!" så kan jag inte bete mig normalt, kan inte tänka normalt, kan inte känna normalt. När ska jag någonsin bli vuxen? När ska jag sluta vara dark and twisty? När ska jag släppa taget om krokbensläggande hjärnspöken?

Det finns ju inte ens något att obsessa över längre. Allt har löst sig, allt är precis som det ska vara. Livet är tamigtusan helt fantastiskt justprecisnu. Så varför går jag omkring med känslan av att leva men vänta på smällen?

Idiotsandra. Nu ska jag sova.

Amazing it seems

Ni vet den där känslan av att man först måste nypa sig i armen, därefter kontrollera att man verkligen läst rätt, bara för att slutligen skrika på sambon så att han får komma och även han kontrollera att man läst rätt?

Den känslan.

JAG FÅR CSN I HÖST!
Jag kan inte riktigt tro på det.
Ekonomisk ångest is no more.

(Jag förstår verkligen inte hur det gått till dock. Mina studieresultat från sista terminen på textdesign var ju inget att hänga i julgranen precis, och resultaten från sommarkurserna har inte registrerats än. Men uppenbarligen kan CSN vara lika snälla som de kan vara jävliga. Jag tackar och tar emot och konstaterar att jag aldrig mer ska sabba ett enda högskolepoäng hädanefter.)

We're both looking for a saviour tonight

Och så blev det fredag igen. Vi har haft en fantastiskt fin dag. Innan Jesper gick till jobbet tog vi en solskenspromenad, köpte med oss mat från Subway och åt den i en park, fyndade sandaler till Vide på Myrorna, tog upp honom ur vagnen för att han skulle få prova dem (men han satte sig bara ner på asfalten. Knäppa barn.) och på hemvägen kom vi på att vi hade glömt bort vårt huvudsyfte med promenaden: att köpa glass. Det har fortfarande inte blivit någon uteglass den här sommaren och jag misstänker att det inte kommer att hinna bli någon heller, virriga som vi är. Men det gör inte så mycket ändå.

Vides första sandaler. När sjutton blev han såhär stor?

Nu sjunger jag och barnet lite hjärndöda barnvisor (eller, det är mest jag som sjunger Vipp-på-rumpan-affär och Jag heter Karl-Oskar, i kärret jag bor. Vide bidrar litegrann med att lägga sin hand i min i slutet på I ett hus vid skogens slut. Charmigt som tusan!) och väntar otåligt på att pappan i huset ska komma hem så att vi kan ägna oss åt det där förhatliga fredagsmyset. Inte så jävla rock'n roll, men jag gillar det.

Har du valt en väg att gå, ett mål att sikta på? Är det verkligen du?

Ett ögonblick av svaghet, ett ögonblick av tvivel. Klarar jag att sätta mig i skolbänken igen? Klarar jag att balansera en tuff högskoleutbildning plus påbyggnadsutbildning plus familj? Har jag självdisciplin nog? Ska verkligen en människa med lite lätt social fobi arbeta med andra människor?

Men så några löjligt värmande rader från en stad som är hemma:
"Om någon kan klara det här så är det du. För att du kan göra allt. Du är smart, kärleksfull, ambitiös, tillgiven, envis, rättvis, vacker, vänlig och helt, HELT jävla oövervinnerlig!"

Och då insåg jag två saker.
1. Varför tvivlar jag? Det här är ju min dröm. Klart som fan att jag fixar det!
2. Jag är trött på att ha vänner på distans. Är det inte Spanien så är det min hemstad. Varför kan inte alla vara där jag är? Hela tiden? Jag tycker vi kör på det. Alla flyttar hit! Bra!

Får jag hoppa över orden om hur vädret kan förändras?

Jaha. Då var guldperioden över. Bebishumöret verkar vara ännu mer svängigt och oförutsägbart än mitt, och det säger en hel del... Pjuh! Dagar som denna, när det varit konstant skrikfest från morgon till kväll, då vill jag verkligen bara säga upp mig från föräldraskapet. Ett litet tag i alla fall. (Jag försöker febrilt intala mig själv att det inte är så hemskt, att alla föräldrar tänker såhär någon gång ibland, att jag inte är en dålig mamma och så vidare och så vidare. Det går... sådär.)

-

Gårdagen var i alla fall himla fin. Tacokväll helt enligt tradition. Typ.

Det var så himla gott och fint. När jag tittade igenom kameran idag blev jag alldeles full i skratt. Mina vänner är finast och knäppast i världen och jag älskar dem för det. <3

One day more

1 augusti. Ungefär såhär:

¤ Jag blev ensam för en stund. Fann plötsligt mig själv sittande i soffan med Les Misérables i högtalarna för första gången sedan högstadiet eller så. Slutsats: jag bör inte lämnas ensam.
¤ Ikväll kommer Ida & Jonathan hit och vi ska äta tacos bland annat. Jag älskar att ordningen är återställd.
¤ Jag har nätstrumpbyxor på mig. Känner mig som en julskinka.
¤ Det här med att boka en tvättid klockan 07 på morgonen var visserligen en riktig pain när jag vaknade, men jag har fått ovanligt mycket gjort idag, så det var nog en helt okej idé trots allt.
¤ Jag har kronisk bild-brist på datorn. Då går det såhär. Tyvärr.

Jag älskar mitt meningslösa liv, hur är ditt liv?

Just jäklar, jag hade en blogg!

...men ingenting att skriva i den.

Det har inte varit händelselösa dagar precis. Tvärtom har stora ögonblick avlöst varandra på löpande band. Nåja, stora för mig åtminstone. Ni finner kanske inget större sensationsvärde i det. Men är det inte precis så livet ska vara? Jag trivs ganska bra med en enkel tillvaro fylld av barnskratt, promenader, fina vänner, den perfekta poprefrängen, tre avklarade inlämningsuppgifter, en dag helt för mig själv och just nu: världens geggigaste kaloribomb till fikabröd och pepparmintste ur Beatles-muggen.

Som sagt. Inget sensationsvärde, men gott och väl ett stort liv.

Vem vet hur länge vi har varandra?

Nu. Just precis nu. I just det här ögonblicket känns livet så otroligt värdefullt.

Vide är inne i en helt fantastisk period just nu. Han är glad, pigg, sover ordentligt på nätterna, äter ordentligt på dagarna, sysselsätter sig själv för det mesta, hänger inte och klänger i min famn konstant... Naturligtvis är jag medveten om att perioderna avlöser varandra och att klängfaser alltid är återkommande, men just nu njuter jag av varenda sekund.

Sommarkurserna går... bättre än väntat. Jag är fortfarande tveksam till om jag verkligen kommer att kunna slutföra alla tre, men jag gör så gott jag kan och än så länge räcker jag till. Det är en fin känsla.

Jesper är nu ledig i två dagar, vädret är fint och lägenheten ser inte ut som ett bombnedslag. Dessutom är finaste I & J hemma i Sverige igen, och jag längtar efter att få träffa dem de närmaste dagarna. Vi har så många sommarkvällar att ta igen.

Jag vet att allt kan vända på en millisekund. Jag har lärt mig att aldrig ta någonting för givet. Men jag vet också att en negativ inställning aldrig kan hjälpa, så jag tänker ta vara på varenda liten glädjestund jag får nu. Det har varit alldeles för få glädjestunder den här sommaren. Jag tycker någonstans att jag förtjänar ett par stycken nu.

Walk idiot walk

Men... Men...

BARNET GÅR!
Jag förstår ingenting. Jag som uttryckligen sagt åt honom att vänta tills han har någorlunda koll på läget. 11-12 månader eller så. Men nej då. 9 månader gammal ska han prompt börja gå. Hysteriskt roligt tycker han att det är också. Tänka sig vilken massa bus han kommer kunna hitta på med händerna fria...

(Okej, jag tycker det är ganska roligt också faktiskt. Jag kommer att vara en osedvanligt nervös mamma den närmaste tiden, men häftigt är det ju. Min lilla bebis börjar bli ett litet barn. En egen liten person liksom. Klart som tusan att det är stort!)

I'm a cuckoo

Dagens nördgrej:

Jag har köpt en lila kalender. Inte så nördigt i sig kanske. Men jag blir nästan manisk vid tanken på att få fylla den nya lila kalendern med planer och organisera med hjälp av pennor i olika färger. Det är verkligen årets höjdpunkt för mig. Ny kalender.

Och nu sover Vide. Gissa vad jag ska göra ikväll...?

Sov du lilla Vide, än så är det vinter

Idag har Vide sovit middag i sin säng. (För er oinvigda kan jag berätta att han de senaste månaderna bara kunnat sova i sin vagn. Det har varit en källa till enormt mycket ångest för oss. Varför vet jag inte riktigt.) Men idag har han alltså sovit i sin säng. Han grät hysteriskt i över en timme, och till slut somnade han av ren utmattning och sov djupt i två timmar. Det kanske inte låter som en seger, men det innebär att jag nu vet att det faktiskt går att få honom att sova i sin säng. (Och nej, självklart var det inga Anna Wahlgren-metoder vi använde oss av. Det var absolut inte så att han fick skrika sig till sömns, utan vi höll om honom och sjöng och klappade honom hela tiden. Något annat skulle jag inte klara av.)

Jag hoppas att det fungerar ikväll igen. Vagnsovandet har inte alls känts bra.

-

Nu sitter jag i köket och lyssnar på Lars Winnerbäck och funderar på att skriva klart en uppgift till en av sommarkurserna. Det vore onekligen skönt att få det gjort, men samtidigt fick jag ett enormt sug efter att bara gå ut, ta en ensampromenad med musik i hörlurarna och strunta i alla måsten en liten stund. Tål att tänkas på...

I find it hard to tell you, I find it hard to take

Det finns inga ord. Ändå kan jag inte vara tyst.

I skrivande stund är dödssiffran på norska Utöya uppe i 84.
84 ungdomar som samlats på ett läger, förenade av viljan att göra världen bättre. Viljan att se till att just den här sortens hat inte ska existera. 84 ungdomar som, trots att många inte ens hade rösträtt, ville engagera sig. Ville göra skillnad. Och så händer detta.

Jag har gråtit. Jag har mått illa. Jag har nästan tvångskramat min son när jag insåg att det skulle kunna vara han, om 15 år. Mina tankar har gått till alla stackars föräldrar som förlorat sina älskade barn. Jag kan inte ens föreställa mig sorgen. Orkar inte föreställa mig. Börjar gråta bara av tanken.

Idag kommer jag att krama min son ännu mer än vanligt.

Jag är rädd för er.

Ibland tänker jag mig att första steget mot att bli mer social kanske skulle kunna vara att kommentera fler bloggar. Det är inte i första hand det jag menar med att jag vill bli mer social, men det kunde ju vara ett steg på vägen mot att bli social på riktigt.

Men vet ni? Jag tror att jag på allvar har lite social fobi även i bloggvärlden.

Jag försöker ibland. Bestämmer mig för att "nu ska jag minsann kommentera varenda blogg jag hamnar på med genomtänkta smarta kommentarer", men oftast finner jag bara att jag inte har något jag vill säga. Jag känner mig enbart obekväm. Stora bloggar med flera hundra bloglovin-prenumeranter skrämmer mig. Ofta är de blogginnehavarna antingen arroganta eller överpretentiösa, och sådant klarar jag mig faktiskt utan.

Men även små fina bloggar har jag svårt att kommentera. "Nej usch, kommer de tycka att jag tränger mig på nu? Jag har ju inget att komma med, lika bra att bara läsa och vara tyst". Idiotiskt? Klart som tusan att jag vet att det är idiotiskt. Alla blir väl glada av kommentarer liksom (så länge de inte är elaka såklart, men jag brukar inte ha för vana att slänga ur mig elaka kommentarer till folk.)

Det är bara att inse. Jag är folkskygg. Jag är rädd för er. Och varenda bloggkommentar jag lyckas åstadkomma är en inre kamp för mig. För att inte tala om hur det ser ut i verkligenheten. Det är ett problem, men det är ett problem jag har bestämt mig för att övervinna.

I augusti börjar jag på sjuksköterskeutbildningen. Det kommer att bli tufft på så många nivåer, men min största utmaning ligger faktiskt i att komma över min rädsla för andra människor. Men jag ska klara det. Och det ska bli så underbart skönt! För det här med att inte våga prata med folk... Det är ett jävla fängelse.