Jag lärde mig vad lurad betyder och hur ont det gör

Jag tänkte inte spendera ännu ett blogginlägg med att beklaga mig över hur jag blivit snedknullad av livet på sistone, för det känns som att jag inte gjort annat än att klaga på livet det senaste halvåret.

Men jag är så arg, så ledsen, så förbannat jävla trött på att det aldrig någonsin bara kan få vara bra. Jag känner mig knäckt.

Jag kan inte underhålla den här bloggen längre. Inte nu. Jag hoppas att jag kan komma tillbaka någon gång. Tills dess finns jag på twitter och instagram. Alltid regnsjuk.

Hej då, fina ni.

10 favoritfilmer

Det är ju komplett omöjligt att välja, och jag har säkert glömt bort 20 filmer som jag egentligen skulle ha velat haft med... Men det här är, så att säga, mina klassiker. De som jag alltid nämner när jag ska välja ut favoritfilmer. För att jag kan se dem ca hur många gånger som helst.

 

(utan inbördes ordning)

Juno

Bra musik, fantastiskt manus, gravidmagar och världens sötaste Ellen Page. Kan ju inte slå fel.

The Lord of the Rings-trilogin

Om vi inte ens pratar om det enorma hantverket, konstverket, som Härskarringenfilmerna är, så kan vi ju ändå nämna några småsaker som alver, mysstämning, parallella historier (jag är en sucker för parallella historier), samt konstatera att Viggo Mortensen gör sin snyggaste roll (vilket inte säger så lite, med tanke på att han är den snyggaste karln på jorden och så vidare).

Love Actually

Det är England, det är jul, det är parallella historier (igen) som knyts ihop sådär alldeles fantastiskt, det är Colin Firth, det är kärlek, det är alldeles lovely.

Döda Poeters Sällskap

Jag gråter varje gång.

Titanic

Åh. Den är ju lite av ett guilty pleasure för mig, men faktum är ju att det ÄR en fantastisk film. Och INTE enbart på grund av Leonardo Dicaprio, även om jag kanske tyckte det när den kom… 

Little Miss Sunshine

En knasig familj som trycker in sig i en folkabuss (som fungerar sisådär), och roadtrippar över halva USA för att lilla dottern ska vara med i en skönhetstävling… Jag älskar sånt!

Sound of Music

När jag var liten och min pappa alltid var iväg och spelade (gitarr) på nyårsafton, så brukade jag och mamma ha vår egen lilla nyårstradition med Sound of Music och en Paradisask i soffan. Än idag blir jag lycklig av den filmen.

Control

Om Ian Curtis. Så snygg, så bra, så grym skådespelarinsats från Sam Riley. 

George Harrison – Living in the material world

Är ju egentligen en dokumentär, av Martin Scorsese, men åh, vad jag älskar den, åh vad jag älskar George Harrison.

Rent

En fenomenal filmatisering av en fenomenal musikal, om AIDS, rockmusik, vänskap, kärlek och fina människor. La vie Bohème!

10 fakta om mig själv

1. Ibland när jag kör bil kan jag plötsligt från ingenstans tänka "Nejmen! Det här kan ju inte jag!" och få panik.

2. Jag älskar att äta. Potatisgratäng är det godaste jag vet. Jag får aldrig nog.

3. Jag har någon form av social fobi. Jag tycker att människor är läskiga, jag kan få panikångestattacker om jag hamnar mitt i en folksamling, och blir tyst och tråkig om jag hamnar i ett sällskap där jag inte känner mig helt bekväm (vilket jag väldigt sällan gör om jag inte råkar totalklicka med personen/personerna i fråga).

4. På gymnasiet var jag helt säker på att jag ville bli ljustekniker. Jag gick en kurs i ljus-och ljudteknik och hade min praktik hos Östgötateaterns ljusmästare och trivdes så himla bra. Sedan insåg jag hur obehagligt det var att stå på 10-metersstegar och rigga de förbannade lamporna, och då började jag sakta men säkert ge upp den drömmen.

5. När jag lyssnar på musik så lyssnar jag nästan alltid på spellistor på shuffle. Jag brukar se det som att VARFÖR ska jag lyssna på hela album där vissa låtar oftast är svagare än andra, när jag istället kan plocka ihop de allra bästa låtarna från varje album till en godispåse där jag vet att jag tycker om varenda liten bit? (Fast ibland hittar man ju de där klockrena albumen som man bara vill lyssna på från början till slut, om och om igen, och då är det fantastiskt. Men det händer mer sällan).

6. Jag tvättar bara mitt hår ca en gång i veckan. De flesta tror mig inte när jag säger det, för det ser nästan aldrig smutsigt ut. (Och mitt hår har aldrig mått så bra som det har gjort sedan jag började med det!)

7. Jag har en tendens att låta människor trampa på mig alldeles för länge innan jag till slut säger ifrån.

8. Jag gråter när jag egentligen är arg.

9. Ibland känner jag ett nästan tvångsmässigt behov av att föra alla mina konversationer (särskilt sms) i form av låttextrader. Sedan hejdar jag mig oftast i sista stund, dels för att jag känner mig töntig och dels för att folk i allmänhet inte skulle förstå mig.

10. Jag har blivit mycket bättre på att tycka om mig själv de senaste åren, men trots detta så har jag fortfarande en tendens att fly fältet så fort jag skymtar min spegelbild.

Ten little indians

Jag är en härmapa och har ingenting att blogga om, så jag gör väl som Fifi och alla andra:

 TOPP 10-UTMANING

Dag 1- 10 fakta om mig själv.
Dag 2- 10 favoritfilmer
Dag 3- 10 favoritserier
Dag 4- 10 konstigaste raggningsrepliker jag hört.
Dag 5- 10 bästa konserter jag sett
Dag 6- 10 favoriträtter
Dag 7- 10 favoritdrycker
Dag 8- 10 favoritsnacks
Dag 9- 10 favoritböcker
Dag 10- 10 favorittidningar
Dag 11- 10 manliga favoritskådisar
Dag 12- 10 kvinnliga favoritskådisar
Dag 13- 10 kändiscrushar
Dag 14- 10 favoritband/sångare
Dag 15- 10 fiktiva favoritkaraktärer
Dag 16- 10 favoritsånger just nu
Dag 17- 10 saker jag ville bli när jag var liten
Dag 18- 10 favoritpyssel
Dag 19- 10 saker jag inte kan gå ut utan
Dag 20- 10 saker jag måste göra innan jag dör
Dag 21- 10 internetsidor jag ofta besöker
Dag 22- 10 heta fysiska saker på en eventuell partner
Dag 23- 10 heta egenskaper på en eventuell partner
Dag 24- 10 favoritspel
Dag 25- 10 saker jag gör när jag har tråkigt
Dag 26- 10 saker jag älskar med mig själv
Dag 27- 10 saker jag önskar att jag kunde förändra
Dag 28- 10 saker jag ångrar
Dag 29- 10 önskningar
Dag 30- 10 ställen jag vill åka till

Bara för att det var så längesedan sist...

 Vad har du på dig?
Alldeles för stora jeans, Fleetwood Mac-tröja och randiga strumpor.

Hur mår du?
Förutom en liten huvudvärk så mår jag fint. Eventuellt är jag en aning sentimental, som sig bör när det är söndag.

Vad önskar du just nu?
Att jag inte var så förbannat trött.

Vad har du ätit idag?
Pasta med köttfärs och paprika. Och chips.

Vad ska du göra imorrn?
Pluggplugg

Och på söndag?
Så långt i förväg har jag inte riktigt planerat.

Vem saknar du?
Allt och alla.

Senaste köp?
En massa tapas?


Vad skrattade du senast åt?
Friends! På något mystiskt sätt blir jag alltid glad när vi tittar igenom den serien, oavsett hur deppig jag varit innan. En universallösning på depression helt enkelt!

Vad grät du senast åt?
Det var säkert något fånigt.

Vem sov du senast med?
Jesper, of course.

Vad läser du just nu?
Kärlek - en betraktelse av Alain de Botton. Läs den, för guds skull!

Senast sedda film?
The lovely bones.

Vilken svordom använder du mest?
Fan. Antar jag.

Vem var den senaste som ringde dig?
Jesper.

Senast inkomna sms?
"Gör så. Pussar"

Vad stod de i ditt senaste skickade sms?
"Går hemåt nu, bara så du vet"

Vilken är din favoritfrukt?
Satsumas. Tror jag.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Yoko Ono och Alanis Morrissette (båda för hårets skull tror jag. Annars händer det typ aldrig)

Vad är du rädd för?
Att människor jag älskar ska försvinna från mig.


Blir du lätt svartsjuk?
Ja, fast inte när det kanske skulle kunna vara befogat. Jag blir snarare svartsjuk på människor/situationer då jag verkligen inte borde bli svartsjuk.

Din favoritkaraktär ur en serie?
Men oj. Sandy Cohen i O.C. kanske? Eller Miranda Bailey i Grey's Anatomy? ELLER MARK SLOAN FÖRRESTEN! Eller nej, jag kan inte välja.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Nejmen det minns jag inte.

Vilket språk hade du velat lära dig?
Franska eller italienska tror jag. Sen önskar jag att jag kunde tyska bättre än jag kan.

Vad för sorts killar faller du för?
Snälla, intelligenta, musikaliska. Och möjligtvis lite feminina?

Vart vill du åka just nu?
Jag skulle verkligen vilja åka på en riktig Svensson-solsemester just nu. Jag har nästan glömt hur solen ser ut.

(Listan snodde jag lite fräckt av Catharina.)

Och du är så vacker att blommorna vissnar när du går härifrån

Jag vill
- lära mig spela piano
- skriva något fantastiskt
- skaffa mig lite självdisciplin
- måla tavlor
- känna mig fin
- vara glad
- leva

Leva.

Hur svårt kan det vara?

Basgången från Gud och dina händer

Ibland kanske det händer att man ligger på världens sämsta frekvens och bara drar till sig en massa skitomständigheter.

Men ibland... Ibland bara bryts det, mitt i all skit.
Exempelvis kan man åka på att få göra sitt mardrömsmoment (byta central venkateter) på den praktiska examinationen och tänka att helvetesjävlaskitjagärheltkörd, och så bara POFF så klarar man skiten med bravur och får slutomdömet "jättegodkänd" från läraren och DÅ, mina vänner. Då skrattar man, då dansar man i korridoren, då bubblar lyckan över så att man vill kräkas. På ett bra sätt. Då känns livet sådär vackert igen, som det inte gjort på sisådär en månads tid.

Och då kan det också eventuellt hända att man känner sig lite schizofren, lite dumt naiv och lite borderline sådär, MEN då känns det ändå helt okej.

För såhär är det: För första gången på flera veckor kan jag känna att jag kanske inte är så värdelös som jag tror, trots allt.

Och då... Då kan det hända att man byter frekvens.

(och ja, detta måste väl kvalificera sig som ett av världens mest hyperaktiva blogginlägg, men det bjuder jag på)

(och ja, jag ser ut som hejkomochhjälp, men det bjuder jag också på)

Vad jag bryr mig om är att se som i slow motion när du går sönder inuti, så som jag gjorde nyss

Idag är det som om hela världen kastar snöbollar (såna där som någon kramat så hårt med sina vanthänder att det bildats en isskorpa runt hela snöbollen) mot mig, samtidigt som de kastar min mössa mellan sig, stampar på den med leriga stövlar och skriker i en unison kör att
Du
Är
Så
Jävla
Ensam

och kanske är det rätt åt mig.

Kör rattfull längs Memory Lane

Efter en morgon/förmiddag bestående av katetriseringar av gummisnoppar och okontrollerbara blodstänk från PVK-er, så kände jag faktiskt att det kanske var på sin plats att unna mig själv en lugn eftermiddag. Jag har bara legat i sängen, skrivit draveldikter, ätit godis och lyssnat på Pontus de Wolfe (oh me, oh my, ni borde lyssna) och försökt att inte tänka på något jobbigt överhuvudtaget.

Men nu får det vara nog.

Kvällen kommer att spenderas på högskolan med gamla läkemedelsberäkningstentor och jag kommer att slita mitt hår över att min tröga lilla hjärna aldrig får ihop det här med infusionshastigheter efter spädning, men skam den som ger sig.

Alla gör vi misstag.

1.

Det är bara

missbedömda avstånd, du måste ha

räknat fel

fel på centimeter och decimeter

blandat ihop

alla gör vi misstag

2.

Men dina läppar så nära mina

kanske kanske kanske har du

räknat rätt

så jag säger kom, säger jag

blanda oss ihop

alla gör vi misstag

3.

Det var bara

missbedömda omdömen, jag måste ha

räknat fel

fel på rätt, allt mitt fel

blandat ihop

igen

(fan.)

You didn't let me down, I've been a fool, feel like a clown

Ibland känns det bara så himla tråkigt, allting. En tenta som bara MÅSTE ha gått åt skogen, en helg som blev ett mindre helvete (bortsett från finbesök från huvudstaden och ett gäng goda men groteskt fula jitterbuggkakor då), en unge som hamnat i trotsåldern och som kastar hårda leksaker på sin stackars manma, och så en måndag som börjar med att jag sitter som ett fån på en föreläsning om läkemedelsberäkning och inser att jag är en komplett idiot som inte kan hänga med i enkel matematik bara för att min idiothjärna stänger av sig själv så fort det handlar om siffror...

Jag börjar bli ganska trött på den här skithösten redan nu.

En torsdag.

Ikväll lyckades jag med konststycket att få barnet att somna direkt, utan bråk. Detta är något som inte hänt på... ja. Länge. Känner mig som värsta supermorsan nu.

Imorgon är det seminarium som jag glömt att förbereda mig inför, tillsammans med en seminariegrupp som antagligen hatar mig litegrann för att... jag lyckas alltid göra mig osams med seminariegrupper helt enkelt.

Tjoho!

Steget

För dig finns jag
Finns du för mig?
Finns jag för dig?
För mig finns du

Gud, är det sant?

Det här är möjligtvis den bästa text jag hört på länge.
Det är svårt, det här med religion. Jag brukar säga som Ola Salo, att jag är djupt troende, men jag betvivlar att det finns någon annan som har exakt samma tro som jag själv. Religion som organisation har jag väldigt svårt för. Jag anser att de missuppfattat vad Gud är, och dessutom  använder Gud som någon slags ursäkt för att utöva makt och styra människor. Den här låten tar upp mycket av det. Läs och begrunda, och lyssna gärna på låten också. Mikael Wiehe, mina vänner. En mycket intelligent man.

Gud, är det sant som dom säger
Att du har ett väldigt bry
Både med killar och tjejer
Och vad dom har för frisyr
Och vad dom har för sorts kläder
Och hur dom älskar varann
Och vad dom dricker och äter
Gud, är det verkligen sant?

Gud, är det det du har för dej
Där på din himmelska tron
Att pyssla med sjalar och slöjor
Byxor och rockar och dok
Med lockar och lustiga hattar
Och längden på skägg eller kjol
Ursäkta mej Gud om jag skrattar
Men det där verkar fan inte klokt

Isen vid polerna smälter som glass
Regnskogar bränns och huggs ner
Öknarna brer sej, tar allt mera plats
Dom utdöda djuren blir fler
Krigen blir längre, och värre än förr
De’e våldtäkter, mord och tortyr
Och där sitter Himlens Herre bestört
Och pysslar med sånt som frisyr

Fattigdom, missväxt och hunger
Malaria, cancer och HIV
Haven som stiger och länder som sjunker
Och mänskor som flyr för sitt liv
Katastrofer och epidemier
För att nu  inte tala om ekonomin
Och du lägger ner energi på
Om folk äter ko eller svin

Mänskor som mobbas, förtrycks och förföljs
På grund av sin färg eller ras
Bögar och flator som stenas till döds
Eller möts av besinningslöst hat
Kvinnor som tiger och lyder sin man
Eller kuvas med sparkar och slag
Och män som ska tolka och tyda varann
Och sen säga att det är din lag

Gud, jag har svårt för att tro det
Det som dom säger om dej
Gud, slå nu näven i bordet
Säg att det ej är ok
Att präster, rabbiner
Och mullor, braminer
Påvar, prelater
Medicinmän, imamer
Påstår att du är en fjant
Säg att de hycklar och ljuger
Säg att det inte är sant
Säg att du härmed förbjuder
Lögn och förtryck i ditt namn

I've been waiting for this so long

Jag är en fruktansvärt dålig student. Till och med nu, när jag läser ca roligaste kursen i världen (patologi, det ger näring åt min hypokondriska läggning, men OJ vad jag gillar det) så lyckas det alltid hända saker som gör att jag inte pluggar så mycket som jag borde och, faktiskt, vill. Är det inte en krångelmage så är det dåligt mammasamvete eller dåligt flickvänssamvete eller fint väder eller för mycket disk eller något annat fånigt. Kommande dagar tänker jag spendera på högskolan med en hel hög med böcker, och NÅDE MIG om jag hittar på fler ursäkter nu.

-

Jag mår ganska bra ändå.

-

(Det här med att börja blogga igen efter ett evighetslångt uppehåll... Hur gör man?)

Över sundet

Köpenhamn. En himla fin stad måste jag säga. Gatorna omkring Strøget Vesterbro, Nyhavn och Christiania har utforskats. Men störst av allt var Søndermarken. Det kändes nästan heligt att gå omkring i den fantastiskt vackra, nästintill magiska, parken där Winnerbäck gick runt och inspirerades. (Jag förstår honom verkligen.)

I Köpenhamn kan man bland annat råka ut för tusentals människor som plötsligt invaderar gatorna på IN-LINES, nyfikna och tjuvkikande hotellgrannar, Hare Krishna-tåg till maten... Man kan också råka ut för att människor försöker prata obegripligt med en, samtidigt som man står som ett fån och försöker förstå vad de vill att man ska göra. Danska alltså. Inte min grej.

Ett perfekt avslut på en ganska miserabel sommar var det i alla fall. Imorgon börjar skolan igen. Vemod och längtan på en och samma gång. Som livet antar jag.

(hej jag bloggar från telefonen så bilderna blir cp, men så får det vara.)

No one here but us and the sound

I helgen tog fem små västeråsare sitt pick och pack och förflyttade sig mot huvudstaden. Där gick nämligen Popaganda av stapeln. Jag var förkyld, opepp på deras ointressanta line-up och övertygad om att jag skulle gå omkring med ett kroniskt regnmoln över mig hela helgen. Men se på fan, jag hade fel.

Bortsett från en regnskur på fredagseftermiddagen så sken solen hyfsat frekvent, Deportees och Patrick Wolf var ena riktiga överraskningar, Damien Rice bjöd på en magisk, jätteakustisk 'Cannonball' med tillhörande allsång, och Love Antell fick en hel publik att vilja vara "jävla kommunister" (löjligt snygg var han också). Sällskapet var raktigenom underbart och jag har ätit så goda vegoburgare den här helgen att jag riktigt kände trädkramaren i mig hoppa fram och sjunga lovsånger till deras ära.

För att göra en lång och fin historia kort:
Popaganda var utan tvekan sommarens höjdpunkt.
(Inte för att det var svårt, med tanke på hur den här sommaren har varit, men ändå. Ändå.)

Så får du mig ändå

Idag blev jag hyschad av min son när jag spelade gitarr och sjöng.
Himla unge.

Jag är för övrigt nykär i den här låten.
(Och i livet. Och i allt och alla.)

Vi ska vara fria
Men varför och från vem?
Vi ska spela svåra
Och aldrig längta hem
Jag gör ett misstag
Och jag gör det med flit
Jag spelar chanslöst
och ber dig komma hit

Vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

Om du trollar bort mig långt från dig och
lurar hem mig med dina sämsta tricks
Så får du mig ändå

Och tro att du har tröttnat på mig
Ring mig sen och ångra dig igen
Så får du mig ändå

För vad du än gör med mig nu
och vad du än försöker säga nu
Så får du mig ändå

...

/Emil Jensen

Vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra?

Nattjobbet är äntligen över, och jag får tid och framför allt LUST att göra saker som gör mig glad igen. Måla tavlor, spela gitarr, träffa fina vänner, sjunga för min son, krama min pojkvän... Jag har till och med börjat träna litegrann. Det hade man aldrig kunnat tro, eller hur? Mitt hjärta slår lite för många slag ibland, och emellanåt känner jag mig som en riktig tönt, men är det inte så det ska vara? Just nu njuter jag bara för fullt av att inte behöva omge mig med lågintelligenta bitterfittor hela nätterna, och om det resulterar i lite galenskaper så får det väl vara så. Jag har väntat hela sommaren på att få leva. Nu har jag äntligen tid.

But now and then when I look into the mirror, all I see is a big mistake

Känslan av misslyckande är ganska överväldigande just nu.

-

Självömkan är dock inte någon överdrivet charmig egenskap, har jag hört. Härmed ska jag därför bannlysa allt vad självömkan heter från mitt liv. Fanskapet är inte välkommet längre.

My sweet sweet heartkiller

I lördags lyckades de till slut knäcka mig med sina elakheter. Jag kom hem, bröt ihop i Jespers famn och kunde inte gå tillbaka, utan var tvungen att sjukanmäla mig. Det kändes som ett stort misslyckande just då, men jag tror att jag behövde det. Smida mina vapen, samla mina trupper, för att kunna komma tillbaka och vara en starkare Sandra, en som inte låter sig bli trampad på av människor som egentligen bara är små och bittra. Enda problemet är väl att de lyckas infiltrera mina tankar även när jag är ledig...

I förrgår fick jag en välbehövlig andningspaus från eländet. Jag och Jesper gick på bio (On The Road, se den!) och mötte sedan upp Ida och Jonathan för ett restaurangbesök på Varda. Det blev den finaste kvällen på mycket länge och jag är så glad att jag har dem. Människor som får mitt fladderhjärta att slå några extra slag, som får mig att glömma allt tråkigt, om så bara för en kväll. Det är värdefullt, och jag hoppas att de vet om det.

Inatt går jag tillbaka, med en viss panikkänsla i bröstet, men med det där berömda tunnelljuset i blicken. Jag ska klara det här nu. Jag ska.

Tyck synd om mig nu

Jag vet, det börjar bli tjatigt men JAG VET VERKLIGEN INTE HUR JAG SKA KLARA AV DET HÄR! Jag börjar förlika mig med jobbet som sådant, det är bara att close your eyes and think of England, tänka på att det blir kul när lönen kommer. Men det jag inte kan förlika mig med, är arbetskamraterna. Särskilt två av dem. Särskilt en. Som verkar ha ett exakt likadant schema som jag, och därför slipper jag den aldrig. Den här helgen ska vi jobba på samma bil, och jag känner att jag verkligen inte kan se hur jag ska klara av det, av flera olika anledningar. Jag är inte en människa som har samarbetssvårigheter, jag kan jobba med nästan vem som helst. Men den här människan... saknar motstycke, så kan vi säga. Och nej, det känns inte rätt att skriva om det här i en offentlig blogg, men jag håller på att krevera inombords och om jag inte får ventilera skiten någonstans så kommer jag att dö, ungefär så känns det.

Jag försöker känna tacksamhet över att överhuvudtaget ha ett jobb att gå till. Över att inte behöva oroa mig för ekonomin, över att få arbetslivserfarenhet och så vidare. Men är det verkligen värt det? Är det värt att ha konstant ont i magen, känna sig förnedrad och trampad på, inte kunna sova trots utmattning, att inte orka med sin egen familj? Allt detta på grund av ett jävla jobb? Jag är världens sämsta mamma och flickvän just nu, och det gör så förbannat ont i mig. De förtjänar inte det här. Fan, JAG förtjänar inte det här. (Och då är jag ändå självhatets drottning.)

Och det värsta av allt? Jag har inget val.

(Hej tidernas mest självömkande, utlämnande och hysteriska blogginlägg... Vi får se hur länge det dröjer innan du blir raderad.)

Jag är en vampyr, jag suger och spyr

Bara för att skriva om något annat än min avskyvärda arbetsplats för en gångs skull:

- Lejonkungen 2 är en vidrig film. Gör inte samma misstag som jag - låt inte era barn se den. Risken finns att de fastnar för den, och då sitter man där och skäms och har ont i magen över att man låter barnet titta på en film med i det närmaste rasistiska värderingar. Usch.

- Stolthet är en jobbig grej, för man vet aldrig riktigt när det är läge att svälja den. Och den smakar så förbannat illa.

- Jag tycker nog att Popaganda borde kunna ta och släppa fler akter, så att jag inte behöver gå runt med känslan av att ha köpt grisen i säcken.

- Min nya dygnsrytm börjar kännas lagom vampyrlöjlig. Jag vill sova på natten och vara vaken på dagen. Hur svårt ska det behöva vara?

Brinn pengar brinn

Efter en snabb huvudräkning kommer jag fram till 14. 14 nätter, 140 timmar kvar. Kanske är det överkomligt ändå, trots att magen skriker NEJNEJNEJ, kanske är det faktiskt så att jag kommer att skratta åt eländet den dagen då pengarna rullar in på kontot. Kanske kan jag låtsas att jag inte alls spenderade hela fredagsnatten åt att paniksöka efter sistaminutenjobb på arbetsförmedlingens hemsida, istället för att sova. Kanske kan jag låtsas att jag inte alls lyssnar på "kärleken väntar" enbart för att höra den trösterika raden
/du orkar ta dig igenom det här,
du räcker till så var den du är/
Eller, om inte annat, så kanske jag kan låtsas att jag tar till mig av den.

Kanske.

En bra kväll förändrar ingenting

Fyra lediga nätter och även om det bara är för fyra nätter så kan jag känna mig lite som en människa igen. Jag läser, jag skriver (påbörjar ett projekt som jag lovat mig själv att slutföra. Vi kan säga att det handlar om kvantitet före kvalitet, för övnings skull), jag bakar tigerkakor med varierande resultat, jag lånar bil och kör familjen till Eskilstuna för att gå på zoo, gå på zoo, gå på zoo zoo zoo, jag sjunger för min son, jag går i förändringsfunderingar, jag får spontant systerdotterbesök, jag tacklar Vides trotsutbrott, jag försöker skaka av mig gamla hjärnspöken, jag tänker att nu nu nu ska allt bli bra, nu ska jag orka ta tag i mig själv...

Men så uppmärksammar jag det där som egentligen ligger och skaver i mig konstant.

Det är bara fyra nätter. Sedan måste jag tillbaka. Och jag vantrivs.

När jag faller, orkar du för två?

Efter en jobbnatt där precis allt som möjligtvis kunde gå fel gjorde det... då vill man inte komma hem till två sjuka karlar. Det vill man bara inte.

Fast egentligen handlar det nog inte om just den här natten. Livet just nu - ett jävla pussel där någon har slarvat bort för många bitar. Inget går ihop. Jag är så trött, så ledsen och så uppgiven att jag bara vill sätta mig ner i ett hörn och gråta (och jag gör det nog, alldeles för ofta). Jag fungerar inte som jag ska just nu.
Jag ska resa mig. Det gör jag alltid. Men jag kan behöva din hjälp.

Stå ut med mig, jag behöver dig.

Gör en lista över sånt som jag vill ha och sånt som jag mår dåligt av - det är mycket som måste bort.

Jag har inte lust med någonting längre. Det gör mig sorgsen.

-

(I mitt hjärta börjar en sorg växa sig så stark att jag inte längre vet om det är värt det. Jag behöver engagemang, något som känns. Annars får det vara. Ointresse suger bara kraft ur mig).

-

Jag måste börja träna igen. Jag var så mycket gladare när jag rörde på mig. Kroppen skiter jag i, rent ut sagt. Jag vill bara känna igen mig själv. Mitt inre. Frågan är: hur gör man? Hur orkar man? Hur hinner man?

-

Nattjobb = upp&nervända dygn = insomnia = svammelblogg.

We've got dirt on our hands, holes in our shoes. You know I wouldn't want it any other way.

Jag är inte en överdrivet social människa. Men jag har ett socialt arbete. Kanske det mest sociala arbete man kan tänka sig. Och jag är inte en överdrivet social människa. Logiken där. 

Konsekvens: jag orkar inte vara det minsta social när jag är ledig. Blogg, twitter, instagram... inget av det känns överdrivet lockande. Jag följer er, jag läser det ni skrivit, jag tycker om det. Men min röst hörs inte i några kommentarsfält, mina egna uppdateringar är ytterst sporadiska och datorn står mer eller mindre avstängd och dammar under sängen. Jämt.

Vad jag svamlar om?
Jag finns kvar - bara lite tystare än vanligt.

Om jag ändå skulle försöka köra en liten lägesrapport så skulle den se ut ungefär såhär:

- Jag har officiellt klarat alla tentor (utom den som jag klantigt nog glömde anmäla mig till) och ser tillbaka på mitt första år som sjuksköterskestudent med lite rakare rygg än jag trodde var möjligt för en sådan som jag.

- Ni skulle inte tro mig om jag berättade hur musikalisk min son är. Det KAN inte vara normalt för ett så litet barn att kunna skilja ut takter och ha i princip absolut gehör? I kombination med hans många andra små egenheter börjar jag nästan undra om det ligger någon liten Asperger eller liknande och lurar i honom. Älskade barn.

- Började läsa Gunnar Ardelius Bara Kärlek Kan Krossa Ditt Hjärta och lade ifrån mig den nästan direkt. Jag har blivit allergisk mot "fin litteratur". Vill bara fångas av handlingen, inte av innehållslösa, stilistiskt "spännande" ord och fraser. Har tröttnat på pretentioner tror jag. Sånt som ska vara vackert. Ge mig skitiga sanningar istället, tack. Sådant som talar till hjärtat - inte till hjärnans språkcentrum. (Snart ligger jag väl i en hängmatta och läser Camilla Läckberg... Gud förbjude!)

- Ikväll har vi ätit panerad rödspätta och färskpotatis. Och så fort det inte känns som om magen ska spricka längre, så dukas årets första svenska jordgubbar fram till efterrätt. Det är en sån där sak som gör mig lycklig på riktigt. God mat. Jag är en mycket mycket tjock kvinna inombords.

- Grattis Sandra, jag tror att du precis skrev det mest osammanhängande blogginlägget genom tiderna!

Över molnen och under ytan

Idag har jag jobbat dag på larmet och övervunnit några av mina många rädslor. Att ringa folk jag inte känner samt köra nya jobb-bilen ENSAM genom en stadskärna full av studenter, PLUS parkera ovan nämnda bil i världens minsta parkeringshus, bara för att nämna ett par exempel. Låter litet, men för mig var det stort. Kände mig hög på livet och så vidare.

Kom hem och fann att Skatteverket slarvat bort min deklaration, vilket innebar att jag måste göra om skiten, inte får någon återbäring, samt måste betala 1000 kr i förseningsavgift TROTS ATT DET ÄR DERAS JÄVLA FEL, ALLTIHOP.

Skön känsla slut.

Sometimes I think you talk just to make sounds

Det här med att tentaresultatet finns på studentportalen MEN STUDENTPORTALEN FUNGERAR INTE! De har uppenbarligen no compassion on my poor nerves, som Mrs Bennet skulle ha sagt.

-

Annars:
- Lägenheten ser ut som tredje världskriget (jag jobbar nätter, Jesper jobbar kvällar, ingen har tid eller ork att städa).

- Vide kan säga "John Lennon" och känna igen honom (utan några som helst ledande frågor från föräldrarna, bör tilläggas).

- På torsdag har jag två tentor som jag knappt börjat plugga till, (pga samma anledningar som varför lägenheten är ett slagfält).

- Jag har börjat skriva igen, för första gången på ett halvår eller så (inget publicerbart, men ändå).

- När den här veckan är slut är jag en tredjedels sjuksköterska. Ganska coolt, känner jag.

- Bara för att jag inte har några som helst bilder på datorn så får ni se hur jag ser ut när jag blir smygfotograferad (av Jenny, antar jag?) på kalas. Om inte annat så får ni ju se min fina morsdagsklänning som jag fick av Vide. I den kände jag mig som en blandning mellan någon Bollywoodskådespelare och Elizabeth Bennet och en 2010-talets 15-åring med telefonen i högsta hugg. Intressant kombination, kände jag nu.

- Herregud vad jag babblar.

Because ridicule is no shame, it's just a way to eclipse hate. It's just a way to put my back straight, it's just a way to remain sane

Vi kan börja på högstadiet. Det var trots allt först där som min musiksmak började bli intressant.
För att komma till slutpoängen så måste jag dock berätta om lite halvjobbiga, självutlämnande högstadieminnen. Jag hoppas att ni står ut, för det leder slutligen mot en av mina absolut största musikupplevelser.

Högstadiet alltså. Jag var en tyst liten mus som varken hördes eller syntes. Eller jo, syntes gjorde jag nog, för jag var... inte som alla andra. Milt uttryckt. Just då märkte jag inte så mycket av det. Det faktum att jag aldrig blev tilltalad (utom ett fåtal gånger, och då var det mer något slags vi-tycker-synd-om-dig-så-nu-anstränger-vi-oss-motvilligt-och-hoppas-att-ingen-ser-oss-grej), det faktum att folk pratade om mig bakom min rygg, det faktum att jag spenderade alla raster ensam i ett fönster eller i ett hörn på skolgården... Det var ingenting jag reflekterade särskilt mycket över, introvert och disträ som jag var. Det är först på senare år som jag insett att beteendet hos de flesta av mina klasskamrater faktiskt föll in under kategorin mobbing. Det var inga doppa-huvudet-i-toaletten-historier, inga sparkar, inga glåpord, det var aldrig ens någon som retades genom att slänga min mössa i en gyttjepöl, sådär som man hör om och associerar till när man hör uttrycket. Det var en form av tyst mobbing som pågick utan att jag ens märkte av det förrän jag blev vuxen. Ganska snyggt gjort av dem, får jag ju erkänna.

Jag tror att det här var en av anledningarna till att jag började engagera mig i kyrkan (det, och det faktum att jag tyckte att en av konfirmandledarna var söt). Jag var ensam, helt enkelt. Och här kommer min poäng. I maj 2003 åkte vi nämligen på en utflykt med svenska kyrkan till Gransnäs, där det pågick något som kallades för Musikfest, kort och gott. Och där, mina vänner. Där såg jag The Ark för första gången.

Jag hade väl hört talas om dem, jag hade hört några av deras hits på radion, men jag hade aldrig fattat grejen. Inte förrän jag stod där. Det var sent på kvällen, kanske snarare mitt i natten, och jag frös som jag aldrig frusit i hela mitt liv. Jag stod långt bort från scenen och förväntade mig ingenting, jag ville bara åka hem och sova. Och så dök Ola Salo upp på scenen. Han pratade och sjöng om fantastiska saker, som slog mig rakt i hjärtat. Do do do do do what you wanna do, don't think twice, do what you have to do. Jag blev kär. Det var en förälskelse som aldrig någonsin rostar, hur många melodifestivaler eller The Voice-program Ola än medverkat i efter det. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur han förändrade mitt liv över en natt. Aldrig någonsin kommer jag att glömma hur jag gick genom skolkorridorerna efteråt och fann något slags tröst i att jag faktiskt inte behövde någon av de där människorna. Jag hade ju Ola. Jag hade ju Musiken.

So baby, baby, dry your eye and stay with me now for a while

Jag tror att jag kommit på boven i dramat när det gäller mitt (obefintliga) bloggande. Twitter och Instagram har en tendens att ta över vardagsskriverierna - det är ju så mycket enklare. Jag är en lat människa, det är väl bara så.

För att komma tillbaka till bloggen så har jag mer eller mindre bestämt mig för att lägga till en ny kategori. The Soundtrack Of My Life. Delvis inspirerad av Lisa som gjorde något liknande för några veckor sedan (det har jag redan nämnt tror jag), men lite mer sporadiskt kanske. Jag tänker mig att det blir tillfällen att berätta små anekdoter ur mitt liv, samtidigt som jag får ge musiktips till er, samtidigt som jag får skriva något lite roligare än vad jag lärt mig i skolan eller ätit till frukost. OCH förhoppningsvis blir det lite roligare att blogga igen. Win-win-win-situation alltså.  Om ni finns kvar. Jag hoppas att ni finns kvar.

Elda upp mitt hus, gör det ikväll, så det finns nåt som glöder

Idag är jag sur, tjock, ful och lider av total avsaknad av pluggmotivation. Fredagens tenta kommer att gå åt helvete och jag kan inte ens säga att "Nåja, jag var i alla fall snygg". Fan.

Men det är sommar! Världen är lite vackrare än vanligt och jag tänker klamra mig fast vid det glädjeämnet tills knogarna vitnar. In your face, skitdag!

It takes a fool to remain sane

Jag är urusel på det här med bloggeriet just nu. Antagligen en kombination av för mycket att göra, för många tankar, för trött, för ledsen, för glad, för oinspirerad (ett förhatligt ord för övrigt), och... Ingen lust, kort och gott.

Egentligen vill jag inte ursäkta mig, jag har ju sagt till mig själv att det här inte är rätt plats för prestationsångest, att den här bloggen skulle vara fri från sånt. Jag skulle skriva vad jag ville och inte bry mig om hur det blev, det var det som var tanken. Att jag just nu inte har något att skriva om borde inte vara ett ångestmoment. Men ändå sitter jag här med panik, för jag inser att våren 2012 inte dokumenteras, den kommer att glömmas bort, bli ett svart hål i mitt minne. Och det ger mig en form av existentiell ångest som DEFINITIVT inte borde uppkomma ur en nedrans blogg (eller bristen därav, snarare).

Så. Nu ska jag försöka bli bättre på det här igen. I maj har jag till exempel blivit erbjuden jobb och tackat ja till att jobba i hemtjänstens nattpatrull, jag har promenerat med Vide och vinkat till diverse fåglar i en damm, jag har försökt vänja mig vid att bära läppstift (och börjar nästan lyckas, tro det eller ej), jag har glömt att anmäla mig till en tenta i kvalitativ metodteori och får således vänta tills i höst med att göra den. Jag har druckit vin med fina vänner, tittat på regnet som öst ner, jag har sovit men ändå inte känt mig utvilad, jag har på allvar börjat noja över att ha fått någon form av cancersjukdom eftersom jag mår så konstigt jämt. Jag har förundrats över vilken fantastisk son jag och Jesper lyckats skapa, jag har tittat på Mamma Mu och Kråkan sju ziljoner gånger, jag har fått ett turkosblommigt kök, lärt mig att alkohol påverkar hormonet ADH och gör att vi kissar mer (fascinerande eftersom jag alltid trott att det hade andra orsaker). Jag har varit arg och ledsen på att jag anstränger mig så mycket utan att få något för det, jag har lärt mig lyftteknik, gått upp i vikt, suttit bredvid en kräkande Jesper i en bil, blivit sjukligt nyförälskat besatt av Ola Salo (detta inkluderar både ett frenetiskt youtube-nörderi och några väldigt intensiva och högst oanständiga sexdrömmar) och haft ett fantastiskt dansögonblick med Vide som jag kommer att spara i mitt hjärta för alltid, och ikväll har jag dessutom fått en så fin förfrågan att jag började gråta. Man kan säga att bara första halvan av maj har bjudit på både högt och lågt. Förhoppningsvis kommer jag ihåg det nu också.

(visst ville ni verkligen veta allt detta? Visst visst visst?)

Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj

Idag har jag köpt tantgardiner på Coop Forum, varit på skolan och hämtat ut ett par tentor (blandade känslor men övervägande positivt ändå), hämtat Vide på förskolan (och blivit varm i hjärtat när han fick syn på mig, utbrast "mamma!" släppte allt och kom springandes mot min famn. Lilla älsklingsgubben), diskat bort ett stort diskberg, ätit skräpmat i sängen... Jag har inte ens retat mig nämnvärt på att det (som vanligt för årstiden) ska tittas på hockey kvällarna i ända.

En himla fin måndag helt enkelt.

Här vajar slipsarna över liken på gatorna

Kan man inte gå ut och demonstrera så får man göra vad man kan hemifrån. I mitt och Vides fall innebär det att lyssna på Florence Valentin med balkongdörren öppen. Jag tror att granntanten ovanför oss är överlycklig över vårt politiska engagemang. Eller inte.

Minnen av aprilhimlen

De senaste dagarna har varit så fina, och jag har fyllt på mitt glädje-och energikonto med så många miljoner att jag knappt kan räkna dem. Det har varit middag och vin med fina vänner, lekplatshäng, Vides första uteglass, balkongmys, klarblå aprilhimlar och nytt kök (nåja, köket är inte helt färdigt än, därför får ni bara se en liten glimt av nya tapeten och gardinen). Vide har varit på sitt allra underbaraste solstrålehumör i flera dagar, underbara dagar, som får mig att genast glömma bort de veckor av trots som föregick dem.

För första gången på evigheter kommer jag på mig själv med att skratta, innerligt. 
Låt mig behålla det här.